kan föreskrifna tron till en sådan som me sjelf vunnit, en personlig. Och nu tillämpningen häraf på våra bi kännelseskrifter d. v. s. våra kyrkliga trad , tioner? Den är otvifvelaktigt denva. Äfve dessa skrifter hafva intet, lärarens samve bindande anseende. De äro endast menn skosatser. Äfven de måste vara underkastac att alltid ånyo och af hvar och en betvifl: och ombildas. Det är hvar och en troende rättighet att pröfva dem enligt den sannin hvilken han sjelf funnit i skriften, det äre rättighet och en helig pligt, för hvar och e hvilken blitvit betrodd med ett läroembet Jatt icke uttyda skriften med afseende p dem utan bedöma dem enligt sin ur skrifte vunna innersta samvets-tro. Men skedde icke just motsatsen? Bröt icke Roms fjettrar blott för att smida nya Wittenberg och Genf? Blef dock icke denn princip af mensklig autoritet i trossaker verk ligen och fullkomligt öfvervunnen, nej! endas en autoritet satt istället för den andra, Lu thers istället för påfvens, de teologiska fa kulteternas, Wittenbergs, Jenas, hofteologer nas och Concordie-formelns författares i stäl let för de gamla conciliernas? Låtom oss icke förneka att den protestan. tiska och isynnerhet den lutherska kyrkan bekännelseskrifter ifrån början haft en hel annan betydelse än den man sedan gifvit dem —De skulle ju endast vara vittnesbörd, endast värdefulla historiska minnesmärken. D voro riktade utåt, emot den lutherska läran: fiender och anklagare, icke inåt såsom fjettrar för den nya rörelsens anhängare. De voro skrifter till rättfärdigande och försvar apologier (såsom den augsburgiska konfessioven ju först kallades); skrifter till rättfärdigande inför kejsaren och riket, inför hela katolska kyrkan, inför de evangeliska furstarne och ständerna. De voro ej ämnade att vara ett för samvetet tryckande band på församlingen och dess prester. De voro politiska aktstycken och deras historiska betydelse består uti den stora och medvetna motsatsen mot den gamla kyrkans villfarelser ochi den högtidliga frisägelsen från dessa. Denna betydelse tillkommer både Augsburgiska bekännelsen, hela reformationens hufvudbekännelse, och Luthers schmalkaldiska artilklar. Vi veta väl huru det kom sig att dessa bekännelseskrifter funno en användning, som var så helt och hållet främmande för deras författare. Reformationen mattades snart i sitt första djerfva lopp. Den öfvergafs af de vetenskapligt fria, af de nationalt lifaktiga krafterna. Den religiösa hänförelsen nedsjönk till dogmatiska formler, teologien gick under småaktigt kif. Motsatsen mot katolicismen förglömdes för den inre tvisten. Frisägelseformlerna från den katolska kyrkan blefvo ill bindande formler för den protestantiska ran. En ny läro-autoritet upprättades i den ria forskningens kyrka, en ny tradition ställde här jemte skriften, ja! i sanning öfver denmma. Förpligtelsen att försvara augsburgiska bennelsen börjar redan tidigt, först i Wittenverg är 1533, för teologie doktorerna. Visserigen var daförtiden, då den nyupptäckta teoogien, hvilken Melanchton gifvit ett så klart ch lefvande uttryck, lefde i alla deras sjäar, hvilka voro tillgifva den reformatoriska örelsen och hos dem fann det gladaste biall, en sådan förpligtelse något helt annat in i en tid, då den redan blifvit främmande ör medvetandet och en odräglig börda för amvetena. Och likväl behöfde man redan lå för att rättfärdiga de nya oprotestantiska äro-fjettrarne mångahanda omsvep och konstade atskilnader. Man gjorde skilnad mellan tt rättesnöre för tron i en högre och en gre mening, mellan en ovilkorlig och en vilorlig förpligtelse och ville endast taga i anpråk denna sistnämnda för bekännelseskriterna, hvilka endast skulle vara förbindande ör såvidt de öfverensstämde med bibeln. — Ivilken motsägande halfhet och förvändhet! — Hvad b-tyder en högtidlig förpligtelse till ekännelseskrifterna, då man genast tillfogar, tt de icke äro den rätta läro-autoriteten, att v fastmera sjelfva behöfva rättelse genom en fria forskninvgen i skriften? Förlorar icke a hela förpligtelsen allt sedligt allvar och all alt och blifver en intetsägande fras och välommen förevändning för lögnen? Och hvarll tjena alla dessa undanflykter och förtydingar i mera frisinnad anda, då dock i sjeltva örpligtelseformen icke finnes ett spår af dem, å de blott äro en utläggning vid sidan deraf. Det är ju dock bekant för alla, att i nätan alla förpligtelseformlerna bekännelseskriferna stå alldeles på samma. linie med den eliga skrift sjelf, hvilken förbindes med dem enom ett enkelt, oskyldigt klingande och; tt öfverensstämmelsen mellan båda icke är fverlemnad åt en efterföljande, fri undersöking att bestämma, utan förutsättes såsom n fast förutsättning. ; Oprotestantisk. var en sådan formel redan rån början, men den blir osedlig, emedan en förtrycker och förslöar samvetena, sedan dens tro icke mera öfverensstämmer med 6:de århundradets teologi; sedan skriftkänedomen och uttolkningen, ken af källorna ch urkristendomens historia gjort så omätga framsteg. Och hvem kan förneka, att nder dessa tre århundraden mycket har för-! ndrat sig i vetenskapen om tron liksom i Illa andra vetenskaper? — att vi hafva attl: öra med helt andra vetenskapliga begrepp u mot förr, att vära läror om sjä oralen, våra metafysiska föreställningar, vilka ju bilda dogmatikens gränsgebit och ! vars inverkan den allraminst kan undanraga sig, att hela vår verldsåskådning hvilar a andra grundvalar? i TONGA TOTADERENR