Aftonbladet – 1 juli 1868, sida 2

vid Canielle. Skilnaden dem emellan besto emellertid deri, att Canielles befolkning, tacl vare den bördiga jordmånen och amiralen råd, hade sinne för odlandet af sina sm? trädgårdar och för behaget af det till hälf. ten landtliga lif de förde. I Yport låg fiskrarnes hus så tätt invill hvarandra och så nära stranden som möjligt och utvisade tydligt invånarnes förakt för allt hvad son hörde till fasta landet. Den gamle matrosen vid Medelhafvets stränder egnar sig mec förkärlek under ebbtiden åt en omsorgsful byggnad af sitt hus och åt odlandet af afri. kanska plantor i sin väl omhägnade oci bevakade trädgård, under det att norden fiskare, mera poetisk och tankediger, ickt värdigas gifva ett enda spadtab åt den jorc som bär honom. Han har afsmak för et arbete utan rörelse och fara. Han köpe några famnar Klippig grund, bygger sig et näste och gör, då han icke är på sjön, all deles som Stephen: rökar, sitter försjunker i tankar eller berättar. Rundt omkring ho nom arbetar landtmannen i sin anletes svet och utbytet af matvaror utgör mellan den ett slags samband, utan att derföre bort taga det minsta af de skarpa .skiljaktighe: terna i deras smak och vanor. Den saker är nu en gång för alla så afgjord, att de ej lönar att tala derom, tycka de; men fi skaren känner i sin själ en bestämd öfverlägsenhet, och stoltheten öfver hans yrkt står skrifven på hans panna. Det är der samma, eviga kampen mot faran. Vid der tiden, då bonden äter sin aftonvard och lugni beger sig till hvila, bereder sig fiskaren mec majestätiskt allvar för nattens värf. Har ikläder sig sin arbetsdrägt, plockar tillsammans sina tillhörigheter, gör i ordning sing ofantliga nät, sätter ut sina starka båtar och ger med detsamma order åt sin familj såsom en: man, den der lugnt afgör med sig sjelf, att han kanske aldrig mera kommer tillbaka. För resten äro typerna här, liksom i Cenielle, särdeles skarpt åtskilda och ända till klippans sista afsats är bonden bonde oph