Aftonbladet – 1 juli 1868, sida 2

ör emellertid som ni vill; för min del erfo jag helt enkelt ett behof att träffa er. V hafva mycket att säga hvarandra, ty affäre oss emellan är af en högst grannlaga natur Jag har lidit mycket, icke endast af made moiselle Merquems beslut, det jag visst ick tänker motsätta mig, utan kanske ändå mer: af den hemlighetsfullhet, hvarmed hon tagi sina mått och steg. Jag hade allt rättighe att fordra mera uppriktighet å hennes sida oci kanske å er också. Å min? Det tror jag icke. Denna hemlighet tillhör ensamt henne. Må vara; men medgif emellertid, att n gjort ert bästa för att göra mig löjlig. Det bar aldrig varit min afsigt. Tillål mig emellertid att icke besvara nägon frågs eller värja mig för någon förebråelse, förr är jag fått veta anledningen till det besök, hvarmed ni hedrat mig. Det är rättvist och jag skulle i ert ställe handla på samma sätt... nå, jag skall då berätta er hvad som tilldragit sig sedan er afresa. Var god och sätt er; jag är trött... och en smula lidande, ,.. Han såg verkligen upprörd ut. Han hade visserligen icke magrat, men hans ögon hade sjunkit in och hans kindknotor höjt sig. Om det nu var en verkan af hafsluften eller af sorgen, vet jag ej, men han var sig icke lik och hans blick var feberaktig. Jag kände medlidande med honom och föresatte mig att vara helt saktmodig, såvida han icke rentaf tvingade mig till motsatsen. Visatte oss och jag väntade att han skulle börja samtalet. Tan tycktes göra en inre ansträngning och yttrade derefter: — Sista gången vi träffades på OCanielle, märkte jag nog att mademoiselle Merquem icke sade sannt, då hon berättade att ni var der i penningaffärer, ty att så icke var förhållandet, kan ni gerna illstå. Jag har sagt er, min herre, att jag icke vill underkasta mig något förhör. Jag tror nig ha en viss rättighet att undslippa det, lå jag säger er, att jag äldrig tänkt på att åta er spela någon löjlig roll. Måste jag