Aftonbladet – 1 juli 1868, sida 2

fiskaren fiskare. Den senare är högväxt har markerade drag, stolt min och kort: ord. Den förre åter talar bredt, går lutac och har i sin blick något af underdånighe och slughet. De små handtverkarne på lan det hafva samma art i sig. Bonden är icki lycklig, oaktadt han lefver i ett ymnigt och skönt land och suger såvidt han förmå främlingar. Fiskaren deremot undslippe detta elände till följd af association. Mar :er i honom en handlingens man, afkomlingen af den ursprungliga racen, som lefde a sitt byte, en rebell mot det stillasittand slafviska arbetet. Det finns bland dem gaml: gubbar, som ännu äro raka som master; aldri har, från far till son, hvarken hacka, spad eller plog vanställt deras händer, hopklämp deras bröst och böjt deras kropp. De hafv: krökta näsor, runda och klara ögon; ingen ting af delfin eller skäl. Hafvets vidunde äro besegrade fiender, som fly för fiskaren Typerna af hajar och profilerna af långo finnas icke på dessa kuster; här har sjömannen tycke af en hafsörn, och om också denne likhet stundom alstrar fulhet, blir den fulheten hvarken ledsam eller obehaglig. En dag då jag arbetade på att få Stepher att fatta andan och arten af dessa fysionomier, hvarpå han hittills alls icke tänkt, såg vi en fotgängare komma från Fecamp-sidan och styra sina steg direkte emot oss. Jag fästade i början ingen vidare Sppmärksam. het vid honom, men Stephen utbrast hastigt i det han fattade mig vid armen: Nå så fördöme mig om det icke är Montroger som kommer der! Jag har väl bara sett honom en enda gång, men jag vill svära på att jag icke bedrar mig. Gud vare lof! utropade jag, i det äfven jag började uppmärksamt betrakta. honom, ,det är han, jag ser det, och han kommer för att söka mig. Jag har hittills undvikit honom, som man bedt mig om, men nu kan jag icke rå för att jag träffar honom; jag kan väl icke gömma mig heller. Kom, StePhen, låt oss möta honom ock Höra hvad jan vill b