samling irisblommor, som med sina knöliga öfver hvarandra liggande rötter skydda takåsen och skorstenens fogningar. Stundom är en och annan dal så hopträngd, att man, då man står på höjden af slätten, icke kan se den. Topparne af de stora träden synas då som en samling af täta buskar, och man skulle tro att bäcken, som vattnar dalen, här afbrutit sitt lopp, eller sökt sig en väg under jorden, men då man intränger på hålvägarne, der en fuktig värme råder, varseblir man bondens lif med alla dess tillhörande bisaker. Fruktträdgårdar, öfverfyllda med rodnande äpplen, växa här i det höga gräset, som vid fruktens nedfallande skyddar den för stötar; sköna ängar erbjuda sin grönska åt välfödda, tigerfläckiga kor, som här idissla i all maklighet; täta stängsel eller gärdesgårdar, bildade af naturen, utsträcka som skiljemärken sina grönskande armar; gator med växande gräs imbjuda till vandring; vinpressar och vagnslider ligga om hvartannat i en behaglig oordning, men som derför icke utestänger snygghet och renlighet; — allt detta tillsammans bildar en liten landtlig verld, hvars upptäckt man tycker sig ha gjort genom ett underverk, derför att den för ett ögonblick sedan var osynlig för det spejande ögat. Byggnadssättet ökar landskapets behag. Såväl den fattiges som den rikes boning är vacker och poetisk. Under det söderns invånare söker efter stil och vill ha skrikande färger, älskar nordens barn att bygga i harmoni med dimmorna i sitt hemland och tyckes vilja bjelpa dem att afrunda alla konturer. Nordbon har icke den dåliga smaken att Öfversmeta sin boning med lysande färger. Han använder i deras ursprungliga skick de materialier som landet erbjuder honom. (Forts. följer.)