platser och hade icke uppfunnit de der konstgjorda sluttningarne, som bära tredubbla rader af träd, ämnade att skydda för alla väder och att bevara stall, vagnsskjul och hela raden af äppelträd, af hvilkas frukt man bereder den så mycket omtyckta cidern. Man lefde helt enkelt under skydd af den balm man inflätat i de tusenåriga ekarnes länga grenar. Också drömde galliern Matho utanför Carthago, då han plågades af hetta och låg der flämtande af matthet och ett rof för den djupaste melankoli, om doftet från betesmarkerna en höstmorgon hemma i hans land, samt om uroxarnes råmande, och tyckte sig se, då han slöt ögonlocken, elden i de låga halmtäckta hyddorna darra öfver träsken djupt inne i skogarne. Ännu längre tillbaka, under stenålderns tidehvarf, kände normanden troligtvis endast till kojor, sammanflätade af grenar och med tak af säf; eller, än bättre, sof han kanhända under det naturliga tak, som skogen utbredde öfver hans hufvud, och i hvilket han fästade sitt tält af uroxars hud. Man tycker sig igenkänna spåren af detta ursprungliga lif deri, att den fattige normandens hydda är så att säga sammanvuxen med vegetationen. Annorstädes fruktar man t. ex. att under en storm trädens stora grenar skola nedfalla och krossa taken, eller att det täta löfverkets fuktighet skall fräta väggarne och hugger derföre undan der och hvar och rödjer bort så mycket man förmår. I Amerika bränner man allt för. att göra klimatet helsosamt och befria jorden från hennes naturliga flora; här åter gör man allt för att lemna henne sin frihet. Husens väggar undandöljas nästan fullkomligt af höga spalierer med sina slingerväxter; taken, öfvervuxna med mossa, utvöra vilda trädgårdar, dit vinden för frön långt borta ifrån, och ofta ser man der e