bokdungar, mellan hvilka slotten och byggningarne ligga till hälften undandolda och ega skydd inot hafsvindarne; men här, vare sig af en händelse eller af egarens skönhets. sinne, sakna dessa löfmassor de der snörräta konstlade formerna, som annars af slätterna bilda stora precisa fyrkanter, ötverraskande vid första anblicken, men ledsamma sedermera. Här finnas verkliga skogar, der boningarne och arrendegårdarne lugnt hvila på öppna uthuggna platser, eller också med förtjusande tillbakadragenhet i någon undangömd liten dalsänkning. Dessa dalsänkningar, som vid hvarje bäck afbryta enformigheten af de odlade trakterna, äro verkliga oaser, hvilkas djup och utsträckning man föga anar, då man tar en öfverblick af landskapet i dess helhet. De äro rikt bevuxna och bebodda i hvarje grönskande liten bugt. Man kommer dit ned på hastigt sluttande gångstigar, dem man kallar stegar, och hvilka landets törträffliga hästar befara i galopp. Dessa små dälders växtlighet är helig för befolkningen, hvilken respekterar den som ett vilkor för sin säkerhet. Utan denna lummiga grönska, förmedelst hvilken man skapar sig på de kringliggande höjderna ett konstgjordt klimat, skulle däldernas invånare blifva rof för orkaner och jordras. Också ser man der ingenstädes ett stympadt träd; allt, som vill och kan växa, skjuter der upp så mycket det förmår. Den minsta betesmark skonas, och den omsorg, med hvilken man kilat in sina små hus mellan träd och höjder, gifver en id6 om hvad den gamle galliern var på den tid då menniskan, lefvande af jagt och fiske, var långt ifrån tanken på att föra krig med träd och buskar, dem hon ansåg för naturliga förskanskningar, hvilka dolde hennes tillflyktsort för lurande fiender. På den tiden bodde man troligen endast på öppna