lett. Han samtyckte till att kasta en blick äfven på landskapet omkring sig; han började finna en själ hos Kvarje föremål, en fysionomi hos alla lefvande varelser och jag hade i detta hänseende snart ingenting att lära honom. Han hade en gång varit ung och liflig, han som en annan; han hade också varit betagen i naturen i likhet med alla andra dödliga. Han hade då velat omfatta och återgifva allt på en gång, men förskräckt öfver sin djerfhet, hade han sedan slagit sig uteslutande på enskildheter, icke begripande att allt är i allt och att den ringaste enskildhet är, likasom det hela, ett vidsträckt universum. Det var söm om han uppvaknat från en dröm, då han sålunda återfann sin. ungdoms känslor och sträfvanden. Han tvekade änvu; han fruktade att fördjupa sig deri, men slutligen hängaf han sig deråt; sägande: hände numera hvad som :helst — jag är öfvervunnen! Den sista tjensten jag gjorde honom var att med honom genomlöpa skalan i hans egen hjerna, hvaraf han endast velat låta ljuda en enda ton, utan att tänka på det denna ton, genom att ständigt anslås, slutligen förlorat sin klang. Denna vänskapstjenst gaf mig mod att vänta ännu tio evighetslånga dagar, .hvarunder ingenting förändrades i min belägenhet. FEMTE OCH SISTA DELEN. Trakten kring Föcamp är en af de vackraste i Normandie. De stora slätterna, som sträcka sig ned åt den klippiga kusten, äro icke enformiga som de i pays de Caux, utan utmärkas genom de behagligaste höjder och dalsänkningar. De äro, som alla sådana i dennä trakt, bevuxna med ekoch