han helt tvärt: Hör på, Armand! jag har tänkt på hvad ni sade i dag; det var bra nog alltsammans, men , det har emellertid hindrat mig att arbeva. Är icke det tokigt, så säg! Det är icke bra för mig att tänka; det oroar och förströr mig. Tror ni icke att artisten bör kasta ifrån sig allt som icke rör hans konst? Jag skall gifva er rätt deri, så snart ni bevisar mig att det finns en enda sinnesrörelse eller känsla som icke ingår i konsten och som icke tjenar till att utveckla henne hos hennes idkare. Detta förde oss vidare in i en lång diskussion, hvarvid jag trodde han skulle släppa lös sin tvärhet och häftighet och sina antagna vanor, men intet sådant inträffade. Han var uppmärksam, syntes nyfiken att få veta mina tankar och, om han ibland afbröt mig, så var det endast för att i grund följa med ämnet. Jag fann hos honom ganska mycket förstånd; jag märkte af klarheten i hans inkast, att han till och med hade vida mera sådant än jag trott honom om och att han hittills dolt detta, såväl som allt annat, af fruktan att bli förlöjligad eller illa uppfattad. Jag dolde icke att jag fann honom likaså klok som trots någon och ville alls icke tillåta att han skulle ställa sig sjelf så betydligt i skuggan som han hittills gjort. Han hade icke läst mycket, men han hade läst med urskilning och eftertanke. Då vi skildes åt denna afton, kände vi båda att vi fort ett stort steg till närmande ,oss emelan och voro nu säkra på att icke-hbehöfva genera oss för hvarandra, om vi hade lust att tiga i hvarandras sällskap, lika litet som vi behöfde tala likt och olikt för att döda tiden. Efter ytterligare några dagar voro vi oskiljaktiga; jag uppoffrade för hans skull mina drömmerier; han glömde för mig sin kära pa