STOCKEOLM den 30 Juni, Napoleon och Bismarck. Under denna rubrik innehåller wientidningen Neue freie Presse följande pikanta betraktelser: De begge män, hvilka söka gifva Europa en annan skepnad och såsom lefnadsmål för sig uppställt förbättringen af kartan öfver ! var verldsdel; af hvilken den ene så förträff. ligt aflockade den andre systemets konstepp, att han inom få år stod gentemot orom icke såsom diplomatisk lärjunge utan såsom öfverlägsen medtäflare — dessa begge män äro sjuka. Eller, för att tala i dessa papegojors stil, hvilka med den gyllene kedjan om foten snattra omkring monarker och : ministrar, kejsar Napoleon som grefve Bismark ha ingendera att glädja sig åt det väl-! befinnande, som den ene behöfver för Frankrikes lycka, den andre till utveckling och utvidgning af nordtyska förbundet. Den franske herrskaren, så kraftfullt hans öfverlif än ser ut, är sedan länge krasslig och för närvarande, såsom alla franska berättelser omtala, starkt plågad af anfall afhöftsjuka; den nordtyske förbundskanslern har, oaktadt sin sunda pommerska natur, på en gång blifvit nervös och har ansett en tre månaders ermission nödvändig för återställande af sin elsa. Napoleon JIE kan, så behöfligt det skulle vara för honom, icke gifva sig sjelf någon permission, ty han är kejsardömet; det hvilar på hans skuldror såsom verldsklotet på Atlas, åt hvilken den olympiske Zevs måste gifva ett vägrande svar på hvarje an: hållan om en tillfällig vikarie. Ehuru ännu på intet sätt oemottaot .. för det sköna, äro dock Napoleon Tr oc ne Bismarck i en ålder då en kan väcka tankar på aoacinera Tuklighet visserligen, att DÅ sondera at -de begge herrarne tror På sitt nära slut, ty i maktens fullhet Val man icke se den dunkla hand, hvilken efter den persiske skaldens ord bjuser åen ljufva kalken efter all nöd. Men på betraktaren af politiska ting tränger sig, då han ständigt läser om de begge männens kroppsliga lidanden, ovilkorligt den frågan: Hvad skulle hända om endera af dem, om begge två doge? var afgjordes Europas öden under de senaste sjutton åren? I Paris; på den sista tiden i Paris och Berlin. Sedan England nästan fullkomligt drog sig tillbaka och endast i Frankrikes släptåg ännu syntes i Orienten, Österrike, med undantag af det korta gepänddrandet af dess utrikespolitik under Schwarzenberg, spelade en uteslutande passiv roll och Ryssland hade blifvit förlamadt genom Krimkriget, stod Frankrike der såsom verldsdelens hufvudmakt. Under åren 1856 till 1863 utöfvade Napoleon III ett inflytande på samtliga europeiska stater, hvilket liknade Ludvig den fjortondes. Furstarne sägo i uppkomlingen, hvilken i deras ögon legitimerade sig genom republikens undertryckande, ett underverk af statsvishet och herrskarklokhet, fan syntes till och med stor för andra, emedan i det sällskap, der han hade trängt sig in, alla voro så små. Han föreskref Europa att det skulle beundra hans egoistiska, trolösa , all rätt — äfven den i går at honom sjelf erkända — under fötterna trampande politik; och Europa beundrade den, ty den hade framgång; hvad han företog lyckades. Sedan 1863 lutar den glänsande stjernan mot nedan. De missöden, de slag, hvilka den napoleoniska politiken lidit, ha beröfvat den dess envälde. På hvad denna politik förlorat i glans och makt har tyvärr frihetens sak ingenting vunnit, utan den åldrande pariser-stammen dref en afläggare i Berlin; ur den franska cesarismen framsprang den tyska, hvilken i det militäriskt styfva Preussen fann god jordmån. Preussen ryckte genom våldsamma steg till sig en del af den etydenhet, som dittills tillkom Frankrike ensamt; sedan två är har Napoleon i Bismarck den obehagligaste motståndare ock lyckligaste imitatör. Historien göres numera icke blott i Paris, utan i Paris och Berlin. Men hur göres hon! De begge män, i hvilkas hand Nordtysklands och Frankrikes utveckling är lagd, uppbjuda all sin kraft för att förqväfva frihetstanken. Detta Frankrike, från hvars hufvudstad Börne en gång kunde skrifva: I Frankrike är folket staten, detta land, till hvilket vi ännu för tjugu år sedan ropade: Den politiska solen uppe går i vester! — hur bedröfligt är det icke 1 dag förvandladt till en stor kasern! Reglementet har trädt i stället för författningen; den stora nationen börjar skämmas för sig sjelf, att den endast skall vara till för att tjenstgöra som fotapall för en enda mans egoistiska dynastilusta. I det tyska fäderneslandet -ser det icke mycket bättre ut. Den germaniska individualismen, den enskildas fria sjelfbestämningsrätt bli i hela Tyskland förnekade, undanröjda till förmån för en med tunga offer förvärfvad, endast med ännu tyngre sig bibehållande maktställning. Den skada, som den napoleoniska politiken och dess berlinerlärjunge anstifta, är dubbel. I staternas inre undertrycker denna moderna statskonst rätten och friheten. Hon måste : erbjuda folken ersättning derföri yttre kraftutveckling; lika mycket hvilka penninguppoffringar denna fordrar, obekymrad om huru. vida borgarens välstånd derigenom i grund förstöres. Men dermed gör hon grannen afundsjuk, sårar hans fåfänga, tvingar honom : ill lika utveckling af krigisk styrka, tilll. samma anspännande af alla sina krafter. Så-. unda skadar cesarismen på samma gång de iberala som de internationella intressena; den venstra handen lägger han tungt på sitt eget olks nacke, med den högra hotar han stänligt grannen. Detta är det system, som Napoleon III och Bismarck representera. De ha med förenade crafter bringat det derhän, att kontinentens EE KERO DON rr RANN ANNAN EDEN TYSON