tister, lysande qvinnor, förtjusande qvinnor ... eller rikt, gifmildt och gästfritt folk, som i nåder kasta sina blickar på en fattig f—n med talang och som, om man ej lyckas vinna den ryktbarhet som de beräknat, lika oförmodadt vända en ryggen... Men då har jag sagt till mig sjelf: pass, min gosse, bry: dig inte om det der! du är ringa, du är föga framstående och skall alltid förblifva en trashank. Du är ful, egensinnig, kär i din frihet: gå således och vanka för dig sjelf, det blir bäst det. Och ni tror att detta äfven skulle vara bäst hvad beträffar mig, som hvarken är en stor artist, en mecenat eller en vacker qvinna ? Med er är det en annan sak. Ni har ett sätt att ta mig genom ert förtroende, er godhet. Jag skulle vilja bli äskvärd — om det vore möjligt — för att kunna i någon mån svara emot er och för att låta er se att jag icke är otacksam. Se der allt hvad jag kan få ur mig, och hvarmed ni måste låta er nöja. Kanske skall en gång ett tillfälle kunna komma, då jag kan visa er att ni icke kastat edrar perlor för svin. Det der var mycket sagdt af Stephen för att vara för en gång. Öckså återtog han med ifver sitt arbete och jag lemnade honom. Men han ropade mig tillbaka för att fatta min band den han tryckte med sådan kraft att jag kände det ända OPP åtarmbågen. Han var så ovan vid dylika utgjutelser att han för att visa sig rätt tacksam mot sin vän, var nära på att göra honom till krympling. Jag föresatte mig att icke tala med honom på detta förtroliga sätt härnäst, förr än han sjelf visade benägenhet dertill. Det dröjde icke-länge. På aftonen, då han läppjade på sin sylörla; och rökte sin lilla snugga, sade