Aftonbladet – 29 juni 1868, sida 3

sjelf att följa honom och hålla honom sä skap. Han syntes i början förvånad deröfver, men til! min stora öfverraskning blej han också rörd. Snart gjorde jag en annan upptäckt. Hans kärlek för enslighet var på det hela taget endast en antagen ställning för att tala i målarestil. Det var en känsla som var mycket mera vördnadsvärd än der var barnslig. Stephen var ytterligt finkänslig och stolt. Han fruktade att utledsna andra, och ville aldrig sjelf synas dem uttråkad, emedan detta vore ett sätt attindirekt begära det de skulle offra honom sin tid och sin oafhängighet. Summan på texten var att han arbetade med raseri, icke för att lyda sin inspiration, som han icke synnerligen kände till, utan för att döda tiden, som han fann oändlig. Han visade sig i början både förvånad och rörd öfver det intresse, jag egnade honom sjelf och snart i verkligheten hans studier äfven; sedermera sökte han göra sig reda för hvad nöje jag kunde finna i hans sällskap, öfver hvilket han alls icke gjorde sig några lysandeillusioner. Han trodde sig aå begripa att jag bade behof af att på något vis meddela mig och han gjorde helt hastigt ett oförmodadt ingrepp i sina vanor genom att fråga mig om orsaken till mitt intresse. Ni skulle nog bra gerna vilja tala med mig om er sjelf, yttrade han, men ni vågar icke, derför att jag afrådt er att göra det? Ni tror att det skulle utledspa mig; men ni har orätt i demna förmodan. Mitt råd härflöt af påstötning från högre ort. Lilla amiralen, ser ni . Men efter hon nu tillåter er att trösta er på bästa sätt — så gå på! Jag är inte en sådan stockfisk heller, som jag ser ut. Jag fattar mycket väl att man kan vara förälskad i en vinna som på samma gång är vacker, ärtistisk oth ett godt