Aftonbladet – 29 juni 1868, sida 2

genting som ingaf farhåga. Jag sade er att ledsnaden är oförsonlig; jag har känt det, vis å vis M... Här åter är det en annan sak. Denne man är farlig att lyssna till och man får icke låta hänföra sig af fåfängan att upptaga hans intresse. Fruktan att bli en kokett har varit mitt lifs mara, det vet ni. Jag har en gång svurit inom mig, att den dag jag kände kärlek vakna hos mig, skulle jag fly till verldens ända, om jag icke på samma gång kände det mest obegränsade förtroende. Vidare har jag alltid föresatt mig att, i händelse detta förtroende förenade sig med sympati, skulle jag icke ett ögonblick tveka att tfrimodigt erkänna mig öfvervunnen; men då jag vjorde denna föresate, måtte jag tydligen vari: mycket fåfäng, ty numera upprepar jag samma fråga jag gjort er förut: är väl jag skapad att bli älskad? Och om jag skuiie förblanda enträgenhet och nyfikenhet med verklig kärlek; i hvilka hemska afgrunder skulle jag icke då nedstörta? Se der hvad jag allvarsamt fruktar! Om nien vacker dag tår höra att jag rest ästad med Bellac för art studera naturen på Mont-Rose eller MontBlanc, så bli ej allt iör mycket förvånad. Fyjerde brefvet. Jag har icke kunnat hejda floden i sitt lopp. Den har brutit sina fördämningar. Nu vet ni allt: han vill adoptera barnet och ni år in degpå. Ack min vän, ni har icke ulpit mig! Ni har i stället gjort mitt motstaud omöjligt. Det skulle varit brottsligt emot barnet och ett skrymteri af mig. Jag har emottagit hans vänskap, medveten om att det var kärlek. Det är således ohjelpligt. Kärleken triumferar! Han har trängt in i mitt hjerta utan att jag kännt huru han särat, och, eget nog, utan att medföra nå