var fullkomlig. Dessa bref utvisade nästan ika troget som en veckobulletin hennes själstillstånd. Det första lydde sålunda: Om jag ej visste er vara lika grannlaga som jag sjelf, skulle jag icke våga säga er let intryck han har gjort på mig. Men ni skar veta det och ni har Jofvat att han ke skall få reda derpå — här bar ni det således: Han liknar i intet afseende de män jag förut sett. Han förvånar mig. Hans tal gör att man måste högakta honom och skänka honom uppmärksamhet, och att han äfven tänker hvad han säger, betviflar jag visst cke, då ni försäkrar det, men skall han väl kså lyckas att bringa i verkställighet hvad tt och godt han vill? Jag tillstar att jag nägot litet tviflar derpå. Män, som äro mäkiga af mycken hängitvenhet och stora handingar, bruka sällan sjeltva vara medvetna om sin kraft. Då de behöfva den, kommer den af sig sjelf utan att de veta huru. En stor teoretisk utveckling beträffande idealet förekommer mig lik den möda man gör sig att få ihop en utsökt rätt: man smakar och smakar, och då den är nära på färdig, är aptiten förbi; man äter rätten utan nöje eller äter man den icke alls. Ni skall säga att jag misstager mig; och jag nödgas svara att om han äfven vore den fågel fenix ni utgiftit honom för, skola edra drömmar icke komma mig att drömma. Föratt fa min frihet tillbaka, erfordras att försätta berg, och ett sådant underverk kan endast en verklig passion uträtta, och en sådan förstår jag icke. Jag är af ettstilla temperament och följaktligen en smula oj. Jag har aldrig varit i stånd att låta någon lida, icke en gång då det skulle varit till. hans egen fördel. — Den som icke är i stånd att straffa, kan heller icke belöna. Det der är min historia. Jag har alltför mycket