ifrån en annan sida. Mannens sjelfmedvetna kraft, den fullkomligt utvecklade individualiteten, motsvarar Thor, ålderdomens erfarenhet, kunskaper och vishet Oden, och ungdomens fröjdfulla njutning af lifvet Baldur. Baldurskulten var ett erkännande af lifvets helighet. När mannens kraft eller gubbens vishet vilja positivt herrska öfver lifvet, då kränkes Baldursmytens inre mening. För barnet är ej guden död, och Hela ger igen sitt rof, så ofta som en menska föds. Men medgifva vi nu för tiden detta? hafva vibevarat nägot af Baldursmyten, då vi, genom värt allmänt adopterade uppfostringssystem, förneka lifvets rätt och helighet? Jag vill icke nu begifva mig in på fältet för undersökningen af denna fråga. Jag yrkar blott att, för att fatta det heliga i menskligheten, man måste äfven fatta det heliga i lifvet. Hvarje äldre, bortgående generation har förvaltat den litvets skänk, hon sjelf mottog, och detta vanligast klent nog. Men en ny skänk gifves värt slägte af samme allgode vårdare genom de uppväxandes ungdom; och vi böre således alltid betrakta den senare såsom en gudomlig gåfva, såsom en förnyad uppenbarelse af lirvets eviga källa.