Aftonbladet – 25 juni 1868, sida 3

pgenkirleken är hos honom den egentliga häf; ängen, måste jag betjena mig derat för att rädda honom fran undergång. En oegennyttig kärlek har han aldrig kunnat fatta. an är en af dessa positiva naturer, som alltid för en god handling fordra sin belöning. Hans envishet har endast i mitt tycke för honom velat finna denna belöning; men ju mer jag vande mig att betrakta honom som en snäll gosse och sedermera som en sorts iustinktmenniska, dess mer var det mig omöjligt att tuva saken på allvar. Oaktadt han var tio äldre än jag, tyckte jag alltid han var ett stort barn, som behötde gå i ledband. Vid min farfars dödssäng svor jag iett ögonblick af erkänsla, att aldrig hos honom såra denna egenkärlek,som jag visste var häfstångenihans karaktär. Jag beslöt då att icke gifta mig förr än han gifte sig, och jag har hallit ord utan all sorts ansträngning eller förtjenst. Vid den tiden, da han höll på att duka under för sitt :oordvutliga lefnadssätt, fann jag nödvändigt att söka inverka på hans fantasi genom några hemlighetsfulla häntydningar i orakelform och då förnyade jag ätven inom mig eden att vänta tills han en vang glömt mig. Det var en oförsigtighet, hvaraf hans fafänga begagnade sig sasom ar ett grundadt hopp och en förvärfvad rättighet. Utan att fullkomligt förstå det, hvarill jag förband mig — ty jag bvarken ville eller kunde säga honom det — anade han hos mig ett slags löfte och har sedan aldrig haft den grannlagenheten att vilja befria mig derifrån. I början gjorde det mig också detsamma. Sedermera dog hans mor och han upptvgs af sorgbestyr och af omtankan att rangera sina affärer, om hvika han är ganska män, t om han också är lätt förledd till utgifter oc färdig att vid en soupe kasta ut hvad som