Aftonbladet – 25 juni 1868, sida 3

om slafviskt efterapar Pariserandan, har jerta och sinne tillslutna för allt ideelt, och san aldrig, tror jag, få dem öppna derför. Jag tänkte att exemplet af ett nyttigt, verksamt och kadraget lif — ett lif, som gaf n stilla lycka, skulle åtminstone komma näsra unga sionen att reflektera; men det ser ;j så ut, ty jag har ej lyckats omvända många. På sin böjd bar jag lyckats fi röja en och annan af dessa sorgliga hävdelser i det moraliska lifvet, som man ser med mera sorg än harm. Tidsandan är så mäktig! Under fullgörandet af dessa allvarliga pligter, har för mina studier återstått en kort och ofta afbruten tid, hvilket hos mig väckt en outsläcklig törst efter kunskaper, som varit ganska nyttig, ty utan denna skulle den fysiska trötthet jag ofta kännt och den ensighet jag, såsom hederlig qvinna, nödgats döma mig till, kunnat lemna rum för en hop däraktiga drömmerier. Nu har emellertid otaligheten att återtaga en intressant, nyss lemuad undersökning, den stora glädjen att fördjupa mig deri och kanske äfven den anda at nyfikenhet, som plågar oss qvinnor och som är ganska bra då den ej användes oriktigt, bibehållit mig lugn i min enslighet och frisk till själ och kropp. En enda dram har genomgått mitt lif och der inristat sig med outplanliga d. och det ir Montrogers kärlek. Denne förträfflige man har saunerligen genom sin brist på omdöme varit en fiende till mitt lugn. Han har ju berättat er allt, och således vet ni huru förargelsen en gäng störtade honom in på lastens väg och huru hans mor besvor mig att rädda honom till hvad pris som helst. Jag atog mig denna pligt, men den kostade miz också hela min frihet. Tans egenkärlek vari högsta måtto bunden vid detta parti, och som