Aftonbladet – 25 juni 1868, sida 3

rat sig, tillhörde ju också mig. Jag kände detta, och inseende att man genom vänskapligt bemötande måste vinna dem, återtog jag, under förevändning att promenera, den vanan, att hvarje dag tillbringa några timmar bland dem, än på hafvet och än i deras hyddor. De hade icke glömt mig, men de trodde att jag rest bort för alltid. Då de nu sågo att jag kom tillbaka, blefvo de lika tillgifna mig, som förut min farfir amilen, och utgjorde för mig icke endast ett Ilskap, det jag af vana sökte, utan en familj, för hvilken jag icke ett ögonblick ångrade att ha uppvffrat min smak för studier och enslighet. Dessa Canielles fiskarboningar äro emellertid icke de enda som upptaga mina omsorger. Jag har betydliga jordsträckor, dem jag utarrenderar åt verkliga bönder, och hvart jag har lyckats att få bort det barbariska bruket, att en del rikta sig på andras och fattigares bekostnad. Jag har dessutom en hel mängd andra familjer kringspridda här och der på små undantolda ställen, oaser af grönska, skugga och friskhet, men skädespel för fattigdom och vidskepelse. Dessa äro de egentliga bebyggarne, som latsas vara egendomsegare, fast de äro nästan lika fattiga och eländiga som dagsverkaren. Med dem sysselsätter jag mig mycket och har också, Gud vare tack, lyckats göra dem förständigare och lyckligare. Slutligen har jag bland ortens adel och borgerskap en liten vänkrets, som varit min farfars, och med hvilken jag af denna orsak ej velat bryta, utan den jag offrar vissa dagar och timmar i veckan. Men bland detta slags folk, det tillstår jag uppriktigt, förspiller jag nästan helt och hållet min tid och min möda och utötvar der ett ganska ringa inflytande. Denona landtiga sätlskapskrets