Aftonbladet – 25 juni 1868, sida 3

nede som ett tveeggadt svärd igenom mitt jerta; sorgen öfver att ha bedröfvat Montoger, mot hvilken jag dock v erkänam; denna blandning af upproriskbet och ruktan, af ånger och stolthet, af underryckt ömhet och oöfvervinnelig fasa hade unskapat mig till en nervös och dyster vaelse, som ofta umgicks med tanken på s nord. Den dagen då min farfar, beröfvad ninne och förnult, de mig motvilja, sprang ag förtviflad uppför klippan och skulle hafva störtat mig i hafvet om icke Bellac, som vissat till min afsigt och följt efter, hade hindrat mig. Från den stunden pålade sig len hederlige mannen en faders pligter och har alltsedan uppfyllt dem efter bästa förstånd, och att han lyckats i sitt värf, kan man väl våga påstå, då han skänkt mig lugn, helsa och sinnesfrid. Jag kan säga att han skapat i mig en ny hjerna, som kunnat bestå profvet mot lifvets små motigheter, somligas orättvisa och andras barnsliga beröm, Han ar lärt mig att uppskatta mig sjelf till det ärde jag kan ega, bvarken mer eller mindre, och då jag slutligen önskade öfvergifva vårt kringivrande lefnadssätt och egua mig åt stillare studier, förde han mig lugnad och försonad med det förflutna tillbaka till det gamla fädernehemmet, der jag en gang hållit på att förlora både lif och förnuft. Sedan den tiden har jag uteslutande opptagits af lusten att lära, och det är en lust som ni ej kan känna i lika bög grad som jag, emedan ni sannolikt är i många hänseenden vida lärdare än jag. Meu jag måste irklara mig värmare för att ni skall kunna första mig. sån ung bildad man bar under gynnsamma omständigheter ingenting annat att göra är att studera. Om han med lusten för studie förenar motsvarande förmåga, tillfredsställe: