Aftonbladet – 25 juni 1868, sida 2

hennes önskan, då på en gång rann mig i sinnet den poetiska fantasien hos henne, som ag genom trädgårdsmästarn erfarit, att hon tyckte om att ha dessa blommor orörda. Alla visste ju reda på denna hennes önskan och uppfyllde den. Och nu tillsade hon mig att bryta dessa blommor! Jag tvekade. Var hon måhända ond på mig, efter hon gaf mig lenna profanerande tillsägelse? Jag såg på henne, men hon smålog. Nå? skall jag behöfva be er ännu en gång! utropade hon leende. Genast., svarade jag och afbröt en stor vild blomma. Ni vet, fortfor jag, i det jag allt vidare förökade min bukett, att jag lelar ert tycke för en oberörd Flora och att vi nu befallt mig att utföra ett helgerån! Det skall i så fall blifva både det första ch det sista, svarade hon; men, ser ni, i lag vill jag hafva plockade blommor. Se bara! de äro ej mindre vackra derför att man inandats deras doft. Kom nu så skola vi med dem pryda salongen, som är dyster och mörk; det har jag sett först i dag. Vi trädde dit in, och hon lät inbära några vaser, dem jag hjelpte henne att fylla och att ställa på konsolerna, Den gamle trotjenaren, Anseaume, betraktade vårt förehafvande utan att röja någon förvåning, men då det va slutadt, yppade sig hans tankegång derisne att han frambar två stora botaniska äcker, dem han tyst lade på salongsbordet, sfvertygad att bans matmor skulle studera tillsammans med mig, alldeles som vanligtvis med mr Bellac. Nun, sade Celie då vi blifvit ensamma, skola vi tala om det förflutna; jag har återfått mitt mod vid tanken på framtiden. Den har således förskräckt er?s Mycket, och ni skall spart få höra hyar