Aftonbladet – 23 juni 1868, sida 3

nt NPEATER. Djurgårdsteatern: Pariserlif. Sedan Dr og I Matiska teatern sista månaden fört ett ter x ligen tynande lif, isynnerhet förorsakadt ir den ovanligt tidiga och väckra våren, stäng x den måndagen den 15 sina portar. Dess ver 6 samhet under nu afslutade spel:r och den b sg hällning i estetiskt afseende detta efterler sg Nat torde snart one för nÅgra betral telser från vår sida; för närvarande har de u ) uppgift öfvertagits af sommarteatrar, ehvilka dock ännu endast Djur; ärdsteate eträdt i verksamhet (då vi iemligen frå -lräkpa Lannerska ballettens prestationer fr edet dramatiska omradet). Efter några ri y priseF ar stycken från vå rsäsongen har denr scen gifvit Offenbachs Parise lif, med text : -den redan förut kända firman Meilhac oc Halevy. Att stycket gått bra, som ma säger, får tillskrifvas först och främst nyf kenheten hes publiken och sedah det särde iles goda utförandet. Men sedan numera de förra torde vara om icke tillfredsställd, åt minstone grundligt botad, kan bestämdt c det senare längre rädda pjesen från glöm kans under; säng. Att man ens kunnat er fara nyfikenhet att se något af författarn och kompositören till det namnlöst usl: machverket Riddar Blåskägg, kom sig väl a IStorheriiginnan, som på ett oväntanrt stt lyfte sig ur den smuts, der den hedervärd: trion eljest med förkärlek dväljes, ehuru visserligen lyftningen i mycket berodde på bearbetningen och återgifvandet på vår scen Men med Pariserlif har åter det för dossa herrar normala förhållandet inträdt. Libretton till denna så kallade opera-buffa är en enda kolossal bötise, der man ej vet, om man mest skall beundra författarnes sällsynta förmåga att undvika allt qvickt och verkligt roligt, eller deras omåttliga välbehag för allsköns snusk eller slutligen deras oförskämdhet mot det lif de påstå sig skildra. Att vilja granska ett dylikt arbete vore att förklara sig bankrutt i andligt hänseende: dessa scener från marionett-teatern skulle på sin höjd kunna roa barn, om ej deras moraliska förskämning gjorde dem till något, som hvarken kan fattas af dessa eller kan roa någon sundt konstituerad. Och till detta har nu Offenbach hoprafsat en musik, der de sista glimtarne af ett tynande snille köappt förmå genombryta det stelnade manöret och den fräcka nervkittlingen. Det är gatvisan, med undantag af dess humor och qvickhet, som merendels varit förebilden till dessa bullrande och tomma takter, dessa sega slagdängor, dessa råa skri af liderlighet, som i en allt utom tilltalande omvexling fylla större delen af stycket. Endast någon gång, såsom i duetten mellan skomakaren och handsksömmerskan i andra akten, trällar man en ernran om den fordne Offenbach, den visserigen frivole, men spirituelte och qvicke tonsättaren: Men öfverhufvud synes oss komvositionen — om man får missbruka denna imning på dylikt — endast som en afräckande bild af den förstöring, som ytighet och ett lumpet effektsökeri till hvad is som helst förmå åstadkomma inom en rsprubgligen begåfvad ande. I utförandet adagalägga de spelande en irtuositet, i alla händelser värd en bättre ak, ehuru vi äro dem tack skyldiga för den nätta dö iakttaga, och som i sin mån birager att blotta hur tråkigt och dumt stycet verkligen är. Vi kunna möjligen fatta, ur dylika pjeser, med sina parisiska bångrål ätergilna af en skara uppsluppna och änsynslösa skådespelare i all deras afsigtgå khet, kiänba kittla nerverna hos en iddagsdäst och absintbförslappad åskådareop; men hvar och en måste medge, att våra ;rhållanden i så det ena som andra hänsedet äro så betydligt olika de ursprungliga, ct de försök till öfverfyttning af genren, un skett, måste öfverhutvud anses som missrd UU ckade, äfven om något af dem skulle ha fallit pekuniert fördelaktigt. Och i sanning. varje normalt utrustadt sinne måste med en insla af obehag vända sig från denna griaserande, tvungna glädtighet, snarlik besades i deras sista stadium, från dessa skiga scener ur qvinnoägares och loretters mlif, med ett ord från hela denna Offenchska dy. Måtte det nu gifna stycket ha gat måttet hos publikens tålamod, och det all då åtminstone ba uträttat det goda. t för framtiden omöjliggöra hela slaget. Vi ga tro, att vår önskan i detta fall, långt än att vara en ropandes röst i öknen, delas flertalet bland dem, som sett Oftenbachs riserlif. SOK — —