Aftonbladet – 20 juni 1868, sida 3

Krönika. På verldsteatern spelas för närvarande er komedi, som applåderas af många, men hvisslas ut af ändå fler. Vi ha icke sett mer än första akten ännu, men den påminner starkt om Tartuffe. En rysk krigsminister träder in på scenen, med händerna rykande af de polska frihetsmartyrernas blod, och säger: Mina herrar, grymheten är fördömlig, låtom oss vara menskliga! De explosibla kulorna äro ett mordiskt vapen, som icke är förenligt med mensklighetens lagar; låtom oss derföre skjuta med gamla vanliga kulor, som inte göra så ondt der de träffa. Ett så menniskovänligt språk kunde icke förfela att slå an på den stora publiken, men så kom der fram en tvifiare och sade ungefär så här: Mitt herrskap, det finns något som man kallar politik, och en politikus kan till och med spela filantrop för att nå sitt mål. Ryska krigsministerns menniskovänliga förslag kommer deraf, att det moskovitiska artilleriet ännu är ordnadt efter gamla tiders mönster, och det är ju ett beqvämt och billigt sätt att åstadkomma jemnvigt, om man kan förmå dem, som stigit högre, att stiga ned igen., — Tviflaren fick många af publiken på sin sida, och när den ryske Tartuffe äter ville tala om att man bör bringa de militära fordringarne i harmoni med mensklighetens, så möttes han af ett sorl, som lät honom förstå att han var genomskådad. Man skulle kunna göra en fabel om hela händelsen: Bland en skock vargar fanns en gammal och glupsk ulf, som hade den bästa aptiten men de sämsta tänderna. Mången gang såg han sina kamrater sluka ett läckert rof, som han gerna skulle velat ha för sin de!, men som han icke vågade göra anspråk på af fruktan för de skarpa tänder, som grinade mot honom till höger och venster. Då fick den gamle ulfven en id och han sade till sina kamrater: Låtom oss visa verlden att också vargar kunna ha hjertan! Låt en tanddoktor bryta ur era skarpaste betar, ty det är grymt att sarga sina offer och slita dem i stycken. Mildheten fordrar att man gör som Jag och slukar sina offer hela med hull och hår. Vargarne tyckte att detta tal andades både känsla och öfvertygelse, och de ljde rådet, men fingo sedan ångra det, ty när den stora och starka ulfven icke längre hade de skarpa betärne att frukta för, så slukade han sina svagare kamrater, den ene efter den andre. Föröfrigt är det mest tragedier som spelas på verldsteatern. Ett af dessa blodiga skådespel, Bödlarne på Kreta, är snart utspeladt, och ridån går ned öfver den sista scenen, som föreställer friheten, spetsad på barbarernas bajonetter. En del af pjesen har jag sjelf sett och det går aldrig ur minnet. Det var en dag då jag landade på korintiska näset i Grekland. Stranden var öfverhöljd af halfnakna qvinnor, gubbar och barn, som från Kreta flyktat undan turkarnes mordlystnad. De flesta af de arma menniskorna hade en fader, en son eller en brodör, som stupat för muhamedanernas Yåpen eller som ännu stridde bland bergen för fosterlandets frihet. Eländet vär stort i den landsflyktiga hopen, ty de fattiga grekerna egde knappt bröd för sig sjelfva. Alla voro villiga att hjelpa de olyckliga landsmännen från Kreta, men förmågan räckte icke till, och hungersnöden visade sitt fasansfulla arbete bland de arma. Det var en bild af den hemskaste förtviflan! Bland denna jämmer fanns dock hoppet qvar. De kämpande trodde fullt och fast att hjelpen skulle komma och deras rättvisa sak segra till slut; men de missräknade sig som mangen gjort före dem, och oket lades ter på det utmattade folket. Likgiltigheten och egoismen behöllo äfven denna gång öfvertaget, och den stora mängden halkar helt ätt rörbi den underrättelsen att lugnet är iterstäldt på Kreta. Afven 1 vårt gamla Sverge spelas ibland stycken som tilldraga sig allmänna uppmärksamheten. Ett af dessa stycken är utvanringen till Amerika, som spelas för att öppna ;gonen på dem som ännu vilja påstå att folet har all politisk och religiös frihet det sehöfver. Nyligen förekom i detta skådepel ett intermezzo, som var både att skratta : ich gråta åt. Vår officiella tidning tog nem-!