Aftonbladet – 19 juni 1868, sida 2

lek tills rösten svek mig och ordet dog. på mina läppar. Hon betraktade mig och lyssade till mig, orörlig och liksom förlamad af åning, at girig nyfikenhet, af en sorts naiv förbländning. Ack! det var första gången hon hörde passionens språk! Hastigt öfvervick hennes hittills så lifliga ansigtstärg i den ytterligaste blekhet, och, läggande handen öfver mina läppar; hviskade hon: Nog, nog, yst för himlens skull! ni kommer mig att slömma... Och härvid dolde hon ånyo ansigtet i sina vänder och utbrast i tarar. Hon älskade mig! jag såg det tydligt, ehuru on ingenting sade och ehuru jag icke heller var nog djerf att begära af henne ett sådant rkännande; men jag märkte hos henne. den örande förvirringen hos en själ, som vaknar ill kärlekens lif, fruktande att drömma dess errliga dröm; jag varseblef äfven hos henne letta qvinnans hänförande koketteri, då hon yssnar till det ljufva tonfallet i den älskaes bön och då hon fruktar att afbryta den ymn, hvari han för första gången afgudar enne. Att be henne dåsvara, lofva eller örbinda sig till något, hade varit att beagna sig af ögonblickets öfverraskning., Ett ylikt fel kunde jag ej tillåta mig. Kärleken r finkänslig och klarsynt; han har en intinktens teori, den han tillämpar med inspiation, utan att behöfva studera sig dertill. Hon höll mig räkning derför. En så lång Ilbakadragenhet ger icke med sig utan bäfan och fordrar att man går stilla och grannga till väga. . Jag frågade henne icke en ång hvarför hon gret; jag visade ingen beägenhet att tolka hennes tårar. som ett seertecken; jag bad henne endast hafva förvende till mig och pröfva mig hur mycket mn Helst. fFortså