Aftonbladet – 19 juni 1868, sida 2

j Ingalunda; den skulle, tror jag, endast lökas, ty jag tror icke på orimligheter. En I qvinna, sådan som ni, kan lätt motstå sig sjelf, men hon motstår icke den sanna käreken då hon möter honom. Jag välsignar mitt öde att vara den förste; jag är förtjust i Montroger och edra öfriga afskedade älskare och jag tackar Gud att han icke nedlagt hos em den eld, som förmätt lifva statyen; men ag har denna eld; jag vet det, jag känner et; den förtär mig, om jag ej finner ord ör att uttrycka den. Att visa och bevisa jatt den hos mig är lefvande, skall vara mitt ifs mål; Då ni en gång inser, att det ännu finnes i vår lättsinniga och stolta tid en man som kan älska en qvinna, och uteslutande henne, af hela sin själ, skall ni älska tillbaka. Ni skall tillstå, nu sedan ni i tio, tolf r sett er omkring, att i detta tidehvarf af bening, trötthet och tvifvelsjuka, det icke finns så mänga utsigter till att anyo möta en sådan man; ni skall medge för er sjelf att ni är tretti år och att ni ännu icke lefvat; ni skall finna att en gudomlig lag bjuder oss att i kärleken söka vår utveckling. En oafvislig rättskänsla och godhet, som finnes i djupet af er själ, skall visa er behofvet att skänka åt någon den lycka ni hittills förun nat ingen; ni skall icke vilja försvinna som en ofruktbar planta, och, i stället att rodna öfver att blifva qvinna, skall ni i det offer ni hembär er frihet se en religiös pligt.n Jag vet icke hvad jag mera yttrade. Jag hade knäfallit framför henne, som jag älskade så varmt, och jag talade till henne utan att veta med hvilka ord. De flöto öfver mina läppar som böljan öfver stranden, och mitt bjerta var outtömligt som hafvet. Min själ var så öfverfull af kärlek, att ordet strömmade fram derur som ur en outtomlig källa och jag talade om denna kör