Aftonbladet – 19 juni 1868, sida 2

Montroger: Ni finner väl sjelf att ni ick älskar mig Säg det om ni vågar, men i vågar det inte, Åk ni vet att ni då säger e osanning, för hvilken Gud skall straffa er. Sakta, sakta, svarade hon, i det ho reste sig upp för att tvinga mig att gör detsamma. Ni vet ju ännu icke om jag kan hafva begått ett vida större fel än de att låta förhexa mig af en låg industririd dare? Hvem vet? Nå än sedan! ni har ju sagt att ni ka begå ett sublimt misstag. Hvad mera! dett ale ett annat — jag älskar er ej mindre fö et! Hon gick maskinmessigt bort och satte si; vid ett bord, på hvilket hon stödde armbå gen, i det hon dolde ansigtet i sina händer ag trodde nästan hon beredde sig att görs någon smärtsam bikt. Jag vill ingenting veta, utropade jag derför, ingenting. Ja; älskar er och vill emottaga er som ni är, utar att forska i det förflutna. Men jag, återtog hon, jag vill icke bli älskad som en gåta. Jag vill att ni skall lära känna mig, ty ni sade nyss ett ord, som förskräckte mig.n Hvilket då? Ni sade er tro mig i stånd att begå ctt sublimt misstag; men ni bedra er er; jag är det icke. Måhända är jag kall och egoistisk och anser således att Mar kör göra till föremål för en förödmjukande bikt hvad jag trott vara en förtjenst: jag har aldrig älskat, aldrig har en kärlekens kyss värmt mitt hjerta. Jag är en marmor utan Häck och jag har varit stolt deröfver! Men man älskar icke en bildstod, och följaktligen kan ni icke älska mig. Vill ni dermed säga att mi aldrig kan ilska?, Om jag satle er detta; skulle er kärlek då upphöra ?s