Aftonbladet – 18 juni 1868, sida 3

irra omkring p. stranden der den är som ödsligast och vildast. Mitt hufvud brann, mina läppar ville öfverflöda af galla och bitterhet, mitt hjerta var krossadt och förstenadt. Men jag vågade mig dock icke ut. Jag visste att tant var lättsöfd och att hon nu mer än någonsin skulle speja och lyssna efter hvarje buller, färdig att skynda efter mig om hon märkte att jag smög mig ut. Jag gick således med långsamma steg upp på mitt rum; jag vågade icke en gång öppna fönstret utan lade mig påklädd på sängen, och låg så ända till det blef dager. Jag tror knappast att någon martyr, utsträckt på halster, idit mer än jag denna natt, plågad som jag var af vrede, blygsel och förtviflan. Jag sunde ej förjaga från min inbillning bilden af Celie i denne uslings armar! jag ville döda honom; han hånskrattade och dolde sig tilllika med henne i det förflutvas förhatliga töcken för att åter skymta fram nästa ögonblick, ännu mera förmäten och cynisk. Han visade mig sitt krossade kindben och min idol, nedsudlad af hans blodiga kyssar. Jag upplyfta armen för att tillintetgöra honom och så qvarlåg jag, overksam och likasom förlamad, tills den lyftade armen nedföll som e:t dödt verktyg vid min sida. Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle kunna lida så, och ändå hade jag berömt mig af att kunna med lugn mottaga hvad underrättelser som helst om Celies förflutna lif. Jag hade då bedragit mig sjelf; jag hade måhända icke älskat henne, då jag trodde mig om detta stoiska lugn, eller också var jag icke mäktig det sunda omdöme, den ståndaktighet i karakteren som jag ansett mig Kanhända hade jag aldrig verkligt äl skat henne; det var möjligtvis endast min fåfänga, mitt känsliga och ömtåliga temperament stin varit i rörelse? Kanske hade jag