Aftonbladet – 18 juni 1868, sida 2

BORA sena farit, var emellertid mera än jag någonsin kunnat tänka mig... Jag kunde aldrig tro att föremålet för hennes fordna kärlek skulle vara en simpel äfventyrare. Att efterträda en sådan der varelse!... och hvem vet dessutom om mellan dem icke finns ett ytterligare band, som hon ej kan bryta? Detta barn, som jag tänkt mig möjligheten af att hon kunde ega — hvem vet? kanhända finnes det verkligen till? Visserligen har hon en gång sagt at tant, att hon, för lyckan att ega en son, skulle glömma skammen af hans tillkomst, men — huru skall man kupna tro derpå? Ack, min Gud! verkan af hebnes bikt är den, att jag misstror allt!...n Jag väntade mig detta, sade tant. Alla puinnors bikt ha denna verkan på männerna. ångt ifrån att afväppa dem, uppretas de deraf och ge rum för den ena misstanken orymmare än den andra, tills de sjelfva ej veta af någon gräns. Tag dig till vara, min vän! Du har aldrig fått någon uppmuntran och har således inga rättigheter. Celie är icke skyldig dig något förtroende. Man bör ej uppföra sig som en svartsjuk äkta man Jå man aldrig ens varit en gynnad tillbedjare.n Min tant hade rätt. Bitterheten i mitt hjerta var orättvis. Jag låtsade också att sfvervinna den och då jag såg huru orolig hon var öfver de meddelanden hon gjort, taade jag i undergifna och lugna ordalag om min sorg. Hon trodde således att jag icke og den så särdeles hårdt och rådde mig att öretaga en liten resa för att förströ mig. Jag sode henne att jag just funderade derpå om bäst och vi lemnade hvarandra sorgsna ich nedslagna som om vi återvändt från en vegrafning. ! Jag baue haft lust att ge mig ut åt JanIet, fördjupa mig i skogarnes bnsligbet tller