Aftonbladet – 18 juni 1868, sida 2

då jag noggrannt tänker öfver denna sak, inner jag henne icke så brottslig, och jag skar henne ej mindre nu än förut, men jag ttar mycket väl att kärleken ej kan bestå ett sådant prof. Jag sade dig det förut, att denna upptäckt är grym midt i din vackra dröm och din unga kärleks vår; mitt hjerta blöder vid att se dig så falla trån bimlen till jorden, men man näste upprycka det onda med roten, förr än det hinner bära frukt. Detta har Celie också förstått och har uppoffrat sin hemlighet, icke ett ögonblick tvekande att lemna den i förvar åt min vänskap och din heder.n Hon har handlat rätt, utan tvifvel, sade jag, och hennes hemlighet är i säkerhet. Ni kan tacka henne ä mina vägnar, tant. Men bon hade emellertid kunnat bespara sig den osanning som häromdagen undslapp benne inför oss bäda, nemligen att hon, hvad anvick barnet, icke fruktade någon undersökning af sitt uppförande, likasåväl som hon en annan gång med väl stor kaliblodighet förklarade sig oförvitlig. Detta är det enda jag kan förebrå heune. Det andra angår mig icke. Betagen i henne som jag var, skulle jag hafva emottagit henne sadan jag fann henne, och, om äfven den lille skerprutne icke hörde henne till, ansag jag dock möjligt utt hon kunde ega moderspligter, hvarföre ag — skall jag säga det öppet? boppades, att då jag åtog mig att uppfostra hennes skyddsliog, hon då skolat, ifall hon verkliigen egt nägot väsende som stod hennes jerta nära, yppa för mig allt och anförtro nig denna dyrbara skatt. Det var en dröm, ndast en dröm, och jag har nuitvenne mås vaders tid lefvat blott i drömmar, men hitills har jag trott att de kunde förverkligas la, ty jag älskade med så mycken fördomsribet uvb höngitvenbet Hvad jag nyss er