Aftonbladet – 17 juni 1868, sida 3

er upptagelse egt rum, och, om den blefve känd, skulle mer än en komma och anmäla eig som bundsförvandt, den vi icke skull kunna antaga utan att förstöra karaktärer och ändamålet med vår lilla orden. Den är som den är, och det är icke så illa det, eftersom den burit goda frukter. Den är afpassad för våra ideer och våra behof, och v vilja icke göra någon ändring deri Jag svor att bevara denna hemlighet som utgjorde ett ytterligare behag i affären År Montroger med i förbundet? frågade jag heit sakta Celie. Nej, svarade hon, han vet ej. en gång att det finns tilll Ni ser att folket här äl tystlåtet. Hon påtog sin kappa för att begifva sig hem. Jag tilläts att åtfölja henne tillika med Guillaume och hans söner. Stephen som nyss kommit in, utan att ha aning om den döpelsefest som pågått under hans frå varo, tog sig dristigheten att fråga om äfver han fick följa med. Aftonen var mörk, hvarföre vi tände några tjärfacklor och började klättra uppför gängstigen till tornet. — Tag vara på min gamle Bellac), hviskade Celie helt sakta till mig, han kan nog gå, men bli för hvar dag mera tankspridd. Jag anförtrör honom åt er! — Och så gick hon förut med Stephen. Jag förde den gamle ordentligt i hamn, och då vi kommo till gallerporten stod Celie der och väntade på-oss för att säga god natt. Hon visade oss månen, som steg upp bakom skäret, der vi några timmar förut utkämpat en så förtviflad strid. Den var lugn och klar och spann otaliga silfvertrådar öfver de mörka klipporna. Under det Stephen beundrade effekten och samtalade derom med mr Bellac, tog Celie min arm och förde mig några steg afsides. Drucken af sällbet, kunde jag ej hjelpa att jag ofrivilligt tryckte hennes arm mot mitt bröst. Häller ni verkligen af mig?, frågade hon plötsligt med en helt bestämd ton i det hon stannade vid rapden af bråddjupet: sEvigt — af bela min själy svarade jag.