bredvid henne och som teg mina händer i sina. Man lät barnen gå ut, man riglade högtidligt dörren åt gatan, och derefter lades en hvit duk på bordet, hvarpå ställdes tre vaxljus, en liten gipsbild af amiralen och en skål fylld med vatten. Mr Bellac läste upp stadgarne för mig. De voro okonstlade och rÖrande. Troligen hade Celie sammanskrifvit dem i sin ungdom under ingifvelsen af sin farfars ädla och romantiska ideer. Gubben läste dem med djup och innerlig känsla. Hela det lilla frimureriet innehöll det, att man skulle understödja och älska hvarandra, samt göra godt utan annan belöning än den man derför skördade i sitt eget hjerta. Man svor att icke förråda hemligheten af vissa ord som tjenade till en sorts lösen både på skämt och allvar. Dessa ord lemnades mig förseglade, med tillsägelse att läsa dem när jag fick tid och lust. Celie såg på mig för att utröna huruvida dessa barnsliga formaliteter skulle komma mig att skratta eller icke. Ack, om jag log deråt, så voro åtminstone mina ögon fulla at tårar. Jag lefde mig nemligen fullkomligt in i den älskliga qvinnans lyckliga och rörande barndom, i hevnes fläckfria unglom, hennes jungtruliga och kloka verksamhet, liknande den, som en välgörande fö utfvar. Då stadgarne voro lästa och alla formalieter iakttagna, tog man af bafsvattnet för utt döpa mig. Jag hade fullkomligt glömt mitt sår, som ej syntes under håret, men som vattnet nu kom att blöda. Hvad är det? utropade Celie bleknande; han bar slagits, jag är säker derpål Bloddop än ett godt dop, svarade Celio, när det sker till brödraskapets ära. Niksn innars gerna få veta nu, gudmor, att den ler rike och förnäme herrn har illa upptasit vär nya broders stolthet. Han har gitvit bonom en dufving, nien har också fått setaldt för besväret, Vär broder här bår oat sig med att krossa några tänder på den ;ynnaren, så att vi nog ej få det nöjet att: