Aftonbladet – 17 juni 1868, sida 2

Jag påsatte åter min yllemössa och visade mig för Celie utan att låtsa om det minsta. De andra hade åsett alltsammans på afstånd, men de hade ej velat oroa henne genom att omtala något. Hon såg emellertid ängslig och upprörd ut. Hvad har händt? trågade hon. Hvad vil:e den der främlingen ? Ingenting, svarade jag, annat än godt och väl. Han ville betala mig för det jag räddat hans vän; men jag lät honom förstå att folket i Canielle icke låta betala sig för sådana saker. Det är rätt, svarade Celio, och pi har talat såsom en, den der känrer oss härute. Också tacka vi er allesammans. Kors,, utropade Celie, det var märkvärdigt att han var så envis! Han tog er då verkligen för en at de våra. Det der var ett hårdt ord, menade jag. Jag tänkte att jag från och med i dag var en af edra.a Ja, och det måste ni blifva för alltid, utropade mamma Guillaume, som fattat stor vänskap för mig. Om du har förtroende för mig. fröken, kunna vi gerna döpa bonombi Döpa mig! Här är då någon ceremoni ? Ja visstv, återtog den goda gumman; det I är ett bruk härute bland oss, och det bruket måste man följa. Hör du, min lilla fröken, det är du som ska tilläta det. Jag skulle visst ingenting ha deremot, sade Celie leende, men han är icke sjöman och blir det väl icke heller. Det gör ingenting,, menade fader Guilaume; han behöfver inte bege sig till sjös, atom när han vill, men han kan gerna vara : ned i vårt brödraskap ändå. Amiralens föreskrifter uteslöto ingen från vänskapsför) bundet i Canielle, eftersom ni, fröken, är med och min hustru äfven. E Det är sannt, svarade Celie. Nåväll läsen. då upp stadgarne för honom och låten 4 N 1 honom döpas.n ,.Ja, jun, ifrade jag; jag önskar det af yortat och je ber derum på mina knänl!o!l ch härvid böjde jag ett kvä för henne, men 1 väntle mig till mamma Guillaume, som satt j