Aftonbladet – 17 juni 1868, sida 2

mig med honom, ty han gaf mig bara eti dugtigt slag i hufvudet med en kiselsten son han höll i sin knutna hand. Jag döfvades emellertid icke deraf, ty vreden förlänar os: annat bled och andra muskler än dem vy annars äro begåfvade med. Jag gaf honon till gengåfva en dugtig örfil, förstärkt a samma vapen som han begagnat. Med et rytande af smärta nedföll han på stenlägg ningen. Väl träffadt! utropade Stepher och Celio Guillaume som hade följt oss så omärkligt i skymningen och som öfvervara! striden med händerna i fickorna för att visa att de endast voro vittnen. Har ni fått nog nu? frågade Stephen sen. ör ögonblicket, ja, emedan pi äro tre emot en, svarade han, i det han torkade blodet ifrån sitt ansigte. . Det ljuger ni, förklarade Stephen, och emedan ni det gör, skola viicke en gång röra ett finger för att hjelpa er upp. Gå til värdshuset och låt sköta om er. Markisen kunde knappast svara, så illa hade jag tilltygat honom. Jag hjelpte honon på fötter igen och han gick utan att yttra nägot vidare. Vi kunde också våra qvitt han hade sårat mig ganska svårt, hvilket Ceio anmärkte, ty sjelf kände jag ingenting straxt. Vi gingo in till Stephen genom veandan och jag tvättade mig ndsamt. Hufvudskålen var icke skadad. Biessyrer i mutvudet äro i allmänhet icke så farliga. Jag vad Stephen att gå ned åt stranden och att förbifarten se efter huruvida min motstånlare verkligen haft krafter nog att gå till Michelons värdshus. Stephen brydde sig föga im honom, men ban insåg att denna celtika duell med kiselstenar i alla fall var en luell. och att det ej var rätt att öfvergifva len -årade på slagfältet. Han gick således, i let han lofvade mig att tala vid Michelon tan att uppreta den öfvervunne. och att tälla till rätta, ifall markisen skulle mot nåon af oss framkomma med lögnaktiga bekyllnipgar, hvilket han alls ivke ansåg omöj