Aftonbladet – 16 juni 1868, sida 3

Och solen sjelf ur sitt gullhorn öser På strand och klippa och våg sin skatt Och gyllne pilar ur kogret löser Och skickar ned dem i skogens natt; Och furor ljusna och granar skina Och skogsfrun stolt uppå berget står Och har du ögon så kan de sina Och hvarom icke, jag intet rår. Och detta echo! om mod du äger, Så tala ostördt — dig ingen hör! För egen del mina ord jag väger Förrn jag den sqvallran en fråga gör. — Hvad tänker nu min Fredrika ? (echo) asvika Hvad! älskar hon mig då ej? (echo) åh nej! O himmel!, — Bry dig ej om att skrika, Men hvad du gör, fråga mera ej! Se der en fågel! på lätta vingar Han sväfvar högt i den blåa rund; Men herre Gud hvad man lagom svingar Vär man i vigt håller nio pund! Ack den materien, den lågvälborna, Som ingen dödlig kan blifva qvitt! Som blyvigt hänger den fast vid tårna, Fast anden ropar: qvivitt, qvivitt! Se på naturen — hon är densamma, I morgon trofast liksom i dag; Må kraft och mod uti oss hon amma Och må vi njuta i fulla drag! Hvad är det värdt du om tärnor sköter, De som Veronica växa tätt, Och när den rätta en dag du möter, Så svarar echo på annat sätt. Alltså: var glad och ly!t opp ditt öga Och tacka Gud för hvad skönt du ser! Mig dagens sorger betunga föga, Då hela skapelsen mot mig ler; Gudomligt säll jag i gräset rullar Oeli klättrår modigt i backarna . Och stiger djerft uppför berg och kullar Och ropar andfädd, men glad: shurrah!s Lea.