Aftonbladet – 15 juni 1868, sida 2

: förmenta markisen, talade han artigt till ho Inom och lugnade honom öfver den :sjuke i tillstånd, det markisen för resten föga tyck I tes bry sig om. Han talade om honom son om en högst underordnad varelse; bemött honom litet bättre än en hund och förklarade helt öppet att hans egentliga sjukdon bestod i rädsla. Det föreföll som om sjuklingen varit hans kammartjenare. Den förnäme främlingen talade en dåli franska, men med en säkerhet och en lätt het som närmade sig oförskämdhet. Stö phen hade ganska väl bes honom. Har var vacker och hade en fördelaktig figur men gjorde det oaktadt ett högst ogynnsam intryck. Hans sätt att uttrycka sig va simpelt och hans organ skarp. och hård I hans blick egde en kall oförskämdhet tillika med en viss oro, som under somliga ögonblick tycktes häntyda på den bittra känslan af en hemlig skamfläck, omöjlig att utplåna. Hans förklädnad till normandisk bonde, var allt utom trogen och lyckad, men så tycktes han emellertid sjelf anse den, ty, fastän han var våt inpå kroppen, ville han ej byta ut den, utan torkade sig med en min af stoisk likgiltighet framför en eld, underhållen at risknippor, hvilka fyllde rummet med rök. Jag måste deremot varit ganska bra förklädd, ty mir Bellac kände icke igen mig och det oaktadt en af de unge männen, som af alla krafter gned den sjuke, sade till mr de Rio-Negro i det han visade på mig: Se der, herre, den som har räddat både er och er kamrat! Utan honom hate ni båda två varit dödens lamungar. Markisen :såg på mig utan att röra sig från stolen, öfver hvilken han satt grensle med ryggen vänd emot elden för att värma den. — sJaså, det är ni?s satle han; sjag här