Aftonbladet – 13 juni 1868, sida 3

nerligaste erotik, eller vemodets längtan eller lädjang jubel, hafva de fråtisprungit, desse odödlig Yiser, som afspegla allt vad väl svenska natur eger Slskligt och ljuft. Blott undantagsvis — såsom tv, ex. i den förtrollande vårsången — är Lindbiads teckning figurnik, skildrande genom uppräknisg eller beskrifning. Helt annorlunda är det med ordens skald, om ät förnöjelsen öfver försynens gåfvor i naturen och framläggandet af dem för våra blickar utgör huffuddraget i hans dikt och gör den så oemotståndligt anslående som den oftast är. Hos honom ingen längtan, intet vemod — han har nog och i sin innerliga glädje vill han visa Oss sin lyckliga lott, påpeka allt, dela med sig och lära oss inse hvad äfven vi hafva fått, om vi blott kunde skatta det så som hat njuter sin rikedom. Hvad Geijer, då han tecknade naturen, skådade från bergets spets eller i tolfmila skog, och hvad Lindblad begrundade i de leende dälderna eller vid inöns strand, det betraktar Elias Sehlstedt rån sin förstuguqvist. I hans landskap ser eller åtminstone anar man esomoftast hans egen stuga, och hans sol får sällan gå ned utan att det först glimmar en stund i fönstren af det vänliga hemmet. Sjelf står han i dörren och bjuder oss in och gör oss bekanta icke blott med de sina, utan med gårdens folk, egor, grannar, utsigter och allt hvad han har; och hans sångmö är icke så allvarligt stor som Geijers, icke så strålande skön som Lindblads, men hvardagstreflig och hjertegod är hon som blott Sehlstedts. Med en så egendomlig och utpreglad konstnärsindividualitet måste nu tonskalden söka införlifva sin egen, och företaget var äfven genom sin svårighet sålunda fullt värdigt hans snille. Också har det lyckats, och såväl ämnets urval ur de Sehlstedska diktsamlingarne som dess behandling i toner hedrar i rikaste, mått den vördade mästarens skarpsinne. Öfverallt möter oss i musiken samma förträffliga humör, samma tolkning af ostörbart välbefinnande och derpå grundad fryntlighet, som genomandas poemet. Minst utmärkt är, på grund af sakens natur, det första stycket, Reseintryck), ty är här poemet episkt och det faller af sig sjelf att, då i fortgåendet af en berättelse åtskilligt förändras och ett och annat nytt måste framträda, äfven en melodi, som ypperligt träffar karakteren af den första strofen, icke kan alltjemt vara lika passande för de följande. Så mycket mer fulländad är den andra sängen, Lifvets saga, hvars innehåll är en synnerligen humoristisk betraktelse af alltigenom konseqvent stämning, och härpå följa Vårrim, som afslutar det första häftet, och Segelsång, som ensam upptager hela det andra, i hvilka begge sånger det poetiska innehållet är idel glad naturåskådning, och som begge af tonskalden genomkomponerats för att tonerna måtte med ess mera smidig trohet kunna sluta sig till orden. Båda tyckas de oss vara konstverk af utomordentligt värde. Sällspord är en så innerlig vårstämning som i den förra sången det korta H-mollmotivet, det genomförnöjda Graziosot; och i segelsången fästa särskildt uppmärksamheten på det präktiga C-dur-int rmezzot, hvari den friska hurtigheten stegras till jubel. En tonmålning sådan som ackompanjemanget i denna sång, då det tecknar färdens början, vindens tilltagande, böljornas yra lekar och deras slag mot båten då den vänder, allt jemnare och snabbare fart, allt käckare lust och gamman, slutligen ett behagligt inglidande i hamnen, är i och för sig ett mästerverk, värdigt den varmaste beundran. Af den utförande fordra dessa stycken, enkannerligen de sistnämnda, synnerligen mycket, hvaribland en sann musikalisk deklamajön säker att den kan äfven under KANE a a utveckla alla innehållets det räskaste temp. naste. Då arbetet skiftningar, är det väsent — väntas sepom det tredje häftet; som ännu ME blifvit förfullständigadt, skola vi med glädje återkomma till det ämne, som redan är eller torde blifvä kärt för hvarje hjerta, som är stolt öfver vår sveliska säng och tillgifvet dess störste utdanare. orsa va AR RS a a