deri fick sin död, hvarför gubben Salomon Svens son af hundegaren erhöll en skarp tillrättavisnin för sina tillställningar samt affordrade honom ti rår för det förlorade kreaturet. Vid erläggand af denna liqvid lärer dock Salomon Svensson yt trat: Med förnöjelse lemnar jag dig dessa 10 rdr ty på den dödade hunden skall jag taga mig er björn. Jernen uppspändes å nyo med den dödade hunden till åtel, och hafva nu på våren med om sorg blifvit eftersedda. Tvänne mindre dränggos sar från Gevåg begåfvo sig på qvällen den 22 sist lidne Maj, för att i en å skogen belägen fäbode vall utbreda någon gödsel; men komne ungefär tr fjerdedels mil från Gevågs by fingo de höra et rytande och bullrande i skogen, som vore allde les förskräckligt, och som bemälde dränggossar e, förut hade någon kännedom om fängslade bjö nars läten och regeringsförmåga, trodde de att något af fornsagans bergtroll nedslagit sina Dopå lar i skogen, hvarföre de med alla krafter anträdde återfärden till byn. Sedan dessa särdeles andtrutna och förskrämda gossar ändtligen anländt till en torpare i Gewågs by och der berättat den ovanliga händelsen, blefvo de tröstade med den förmodan, att annan fara ej vore å färde, än atttroligen någon björn fastnat i Salomon Svenssons utheda jern. Gossarne voro emellertid så skrämda och trötta af sin ansträgande marsch, att de beärde få hvila hos torparen, och denne begaf sig till Salomon Svensson för att berätta händelsen; det var då redan midnatt och gubben hade gått till hvila, men vid erhållen underrättelse om hvad som var å färde, steg gubben genast ur sängen och gaf bud till sin husvärd och dennes drängar jemte smeden Edin att genast begifva sig till skogen och befria den fängslade gästen från fångenskapen. Sex man till antalet, alla försedda med skarpladdade lodbössor, begåfvo sig på väg till det ställe der de stackars gossarne blifvit så skrämda, och uppnådde vid daggryningen det förmälda stället, då allt hördes tyst och stilla; men på rop af Salomon Svensson svarade den fängslade björnen med ett genljud, som ingaf häpnad och bäfvan hos de mest passionerade jägarne Lugnt ropade emellertid S. Svensson till kamraterna: Ställ edra skjutdon i ordning, ty björnen kommer och vill anfalla oss, men skjuten ej förrän I ären säkra att skottet träffar honom, annars kan någon af oss blifva olycklig; ty en retad björn är ej att leka med Knappt hann Svensson uttala dessa ord, förr än björnen nalkades i fullt raseri; alla skotten lossades; men blott ett synes hafva träffat med någon dödande påföljd. Emellertid föll björnen omkull, och den modigaste af sällskapet, Edin, skulle närma sig honom för att efterse om han verkligen blifvit dödskjuten; men innan han hänn närma sig honom, uppgafs ytterligare ett förfärligt klagoljud och brak uti skogen på omkring 3000 fots afstånd. Gubben Svensson vände sig genast till manskapet och ropade: Skynden eder och ladden edra geär, ty ögonblickligen hafva vi ännu en björn, som vill anfalla oss Med knapp nöd hann sällskapet ladda sina gevär, då ytterligare en stor björn i upprättgående ställning, med sitt fängsel på ena foten, i vildt raseri och under ett förfärligt ytande syntes vilja utan skonsmål angripa jagtmanskapet, då likväl till hans mötande nära nog på en gång sex skott mot honom aflossades; dock ntetdera dödande, men dock så mycket verkande, utt björnen hejdades några ögonblick i sin framart, hvilket uppehåll hade den följd, att Svens. m och Edin sände honom ytterligare hvar sitt väl riktade skott; och två björnar, en särdeles stor hane och en hona hade stupat på fältet, på enlast ett afstånd af omkring 200 fot från hvaranIra, och på en tid af ungefär 20 minuter. De fällda björnarne fördes derefter fram till Ge;s by, der de under ett helt dygn fingo beskålas af ortens allmoge och ståndspersoner, alla utryckande sin tacksägelse till den åldrige gubben salomon Svensson för den möda och besvär han edlagt för att befria samhället från dessa frukansvärda gäster. (JEMTL. TIDN.) F