Aftonbladet – 12 juni 1868, sida 2

hade riskerat både mitt lif och den skeppsbrutnes, ett verkligen vansinnigt företag, hvarvid jag ingenting beräknat och som dock slutats så lyckligt. Kanhända hade jag äfver genom min beslutsamhet räddat Celies ock hela besättningens lif, ty i det ögonblicket stodo allas våra lif på spel genom vår fasta föresats att rädda de båda främlingarne. Horn yttrade emellertid ingenting, men då jag vid uppvaknandet ovilkorligt fattade hennes hand, lät hon den förblifva 1 min. Ett ögonblick då vi voro obemärkta betäckte jag med kyssar denna älskade hand, den hon då visserligen drog undan, men utan vrede eller häpnad, Då jag fullkomligt hunnit sansa mig, närmade jag mig Celio Guillaume, som, tack vare seglen, icke behöfde ro mera, och med hvilken jag således kunde tala helt sakta. Han berättade mig då att de båda skeppsbrutna, som vi medförde, voro inga andra än de der främlingarne, som hade förledt Celio Barcot och som nu troligen kommit och uppsökt honom och fört honom med sig till den andra holmen. Bäst vi talade, började vår döende kamrat öppna ögonen. Skakande af köld och fasa öfver hvad han utstått, försökte han att tacka fader Guillaume, som, vårdade sig om honom, med småleenden, som oaktadt sin lycksalighet, stötte litet på idiotism. Han hade för öfrigt ett så intetsägande och hvardagligt ansigte, att man ej gerna kunde tillskrifva honom någon del i äfventyret på Canielle och vid mr Bellacs föreläsning. Jag förstod genast att han bara hade den underordnade rollen af förtrogen och jag föresatte mig att med omsorg utforska den andre oförskräckte mannen, som följde långt efter oss på en annan båt och som säkert var hjelten i det hemlighetsfulla företaget. Man skall vara ett par såduna tjerfva gal