Aftonbladet – 12 juni 1868, sida 2

blick drog ombord. Ingen hade haft tid att hindra mig. Jag var hvarken mycket stark eller mycket vand vid häftiga gymnastiska rörelser. Jag hade behandlat hafve likasom kärleken, endast lydande min entusiasm. Framgången rättfärdigar emellertid allt. I stället för de eder och utrop af ogillande och förskräckelse jag hört ögonblicket förut, mottogs jag nu med ett dånande hurrarop, och såg midt igenom den ström al saltvatten, som vällde in i båten, huru Celies tillbedda ansigte lutade sig ned öfver mig. som om hon velat omfamna mig der jag låg för hennes fötter, blek som döden och nära att qväfvas af allt det vatten jag fått i mig. Men snart såg jag ingenting mer, ty jag förlorade medvetandet. Då jag återfick sansen, voro viredan långt ifrån skären, halkande lätt öfver vågorna för svällda segel och hastigt närmande oss hamnen vid Canielle. Jag hade blifvit lagd bredvid min skeppsbrutne skyddsling, som tycktes död, och mitt hufvpd hvilade på Celies knä, under det Celio Guillaume fåfängt försökte få lif i den andre, genom att hälla i honom bränvin. Hade jag då räddat ett lik? Det hade varit en riktig olycka efter en för öfrigt så lyckad handling. Jag såg mig förvånad omkring, som den gör, hvilken vaknar få ett främmadt ställe. Man sade mig att den skeppsbrutne, som jag räddat, lefde ännu, fast han var svår att få att vakna från sin långa dvala. Den andre, hans modige kamrat, hade frisk och sund blifvit bragt på en annan båt och Celio Barcot hade tagits om händer af sin far och Stephen. Allt var således godt och väl. Jag kände mig endast en smula trött af den Ovanliga rörelsen. Det var således sannt? Jag hade gjort det som ingen annan vågat gura; jag