Aftonbladet – 12 juni 1868, sida 2

att kasta sig i hafvet, Celio Barcot först och derefter den andre, som med en förvånande kraft och säkerhet uppehöll och sköt framtör sig sin kamrat, Kälidödaf trötthet eller räddsla, Men som han i detta tillstånd naturligtvis ej kunde hjelpa till, skulle båda hafva omkommit, om vi icke från vår båt vidtagit följande utväg: Vi bemäktigade oss nemligen masten från den krossade båten och lade denna mellan vår båt och klippan som ett slags brygga, på hvilken den raske främlingen satte sin sjuke kamrat grensle i det han sköt honom baklänges i denna ställning, på samma gång han bemödade sig att höja på masten för att kamraten så sakta på det sättet skulle lida ned i vår båt. Saken tycktes mig i örjan både fintlig och lätt att utföra, men vågorna, som beständigt rusade öfver honom med sin väldiga makt, hindrade honom att fasthålla ändan af masten, hvilken han också slutligen måste släppa, för att den icke skulle krossas som ett rör. Å vår sida höllo vi en förtviflad dans på vågorna och måste använda all möjlig skicklighet för att icke blifva krossade mot klipan. Jag kunde förstå att faran var öfverängande, då jag såg fader Gvillaume fatta i Celies räddningsringar. Jag störtade fram till henne, men hon visade mig de skeppsbrutna, liksom hon velat säga: Vi måste rädda dem eller dö. Hvad skulle jag göra? En inspiration kom öfver mig. jd ett af dessa förtviflans ögonblick då allt tycktes förloradt, resonnerade jag icke vidare. Utan att besinna huruvida min tyngd skulle krossa den brätkliga masten eller icke, svibgade jag mig upp på den som en akrobat på sin lina och skyndöde så fram till den kraftlöse främlingen, den jag tog i kragen och invm ett par ögon