Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 3

anslag. Men hädanefter, förklarade Celio, skola vi nog bättre se efter alla som komma in i parken, och säga åt trädgårdsmästarn att han är mera försigtig. Denna berättelse förklarade för mig de rädda och förvånade blickar med hvilka Celio Barcot betraktat mig, då jag mött honom föregående afton i den gamla parken. Troligen hade han undrat om jag icke va en af dem, som gifvit honom uret, och hvilkas drag fallit honom ur minnet, omtöcknad, som hans hjerna var af vinängorna. Jag undrade om jag icke, utan att derföre förråda Barcot, borde unde:rätta m:lle Merquem om den obefogade nyfikenhet, hvarför hon var föremål, men jag tyckte vid närmare besinning, att jag ej hade rättighet dertill. Jag utsträckte mig på marken likasom för att sofva, men i sjelfva verket endast för att i stillhet tänka på mitt hjertas angelägenheter, hvilka jag rodnade öfver att ba börjat på ett så föga hedrande sätt, och jag kunde ej neka till att lika väl som jag tvingades att förakta de båda främlingarne, lika väl, om icke mera, hade jag orsak att förakta mig sjelf. Jag kände äfven inom mig, att om mina hemliga undersökningar fört till upptäckt af aldrig det fel hos Celie, skulle de dock icke botat mig för denna passion, som med oemotståndlig makt dref mig till att söka bli herre öfver hennes öde. Det var mig så mycket lättare nu, då jag trodde henne ren och aktningsvärd, att egna henne den dyrkan hon var värd. Borde jag då vara så sträng emot dem, som, utan att högakta henne så mycket so : jag, företogo sig att försöka få se och lära känna henne mot hennes filat Icke. förthy önskade jag att de skulle komma tillbaka, för att jag skulle få drifva med dem och sedan jaga bort dem med samma innerliga lust; som om jag varit