Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 3

vara från Saint Pierre, to mil härifrån, hade varit fasligt nyfikna på alla de saker de fått besked om, och som ingen här hade behöft säga dem, ty vi andra tycka ej om nyfiket folk, och om vi hafva talat med er frivilligt, så är det derför, att vi vetat att ni är en hederlig karl. Celio Barcot är inte elak, men han är en skräfla och tycker om att pimpla en smula. Och så är han ung, förstås, och hade druckit mer än han tålt. Der hade han sutit ända ut på natten och pratat med dem och på qvällen ett slag hade han fört dem — kan ni gissa hvart? — jo helt simpelt till det gamla slottet, hvarest fröken är sa god och hjelper m:r Bellac att läsa med oss. Der satte de sig alla tre i ett hörn, och Barcot den drummeln somnade som en stock, men lyckligtvis märkte fröken ingenting. Hon såg icke de främmande heller och man kan inte säga att de uppförde sig oskickligt under lektionen. Derörde sig icke ur stället, de voro icke druckna, men de kikade så närgånget på fröken, så man såg nog att de inte kommit för lektionens skull, utan bara tör att tillfredsställa sin lust att se henne. Klockan 9 då lektionen var slut följde de ut med de öfriga och sen gingo de sin väg på den gångstigen som för till staden och som är alldeles motsatt den som går till Saint Pierre. Det der väckte misstankar. Vi kunde emellertid inte då fråga Barcot, som var så illa deran, att han stod och sof, och ej hade reda på någonting, efter hvad det tycktes; men andra dagen sågo vi allihop att han fått ett vackert sillverur med kedja till, och då vi frågade hvar han fiskat upp det, kunde han ingenting svara. Men lan har nog fått det at de der främlingarne för det han förde dem till lektionen. Michelon, värdshusvärden, har sagt att de talade så besynnerligt, isynverket cn, som hade ett främmande uttul