Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 2

brytt mig om att mera besöka Canielle; men han var mycket granntyckt och skulle alltid ansett hvilken ursäkt som helst endast som en undflykt. Alltså infann jag mig punktigt följande dagen, åkande i en liten cabrioett, deri jag instoppat några buteljer vin och en vildbrådspastej. För resten tänkte jag öfverlemna mig helt och hållet åt den behändiga gumman Guillaume, som jag förberedt på min ankomst, och som stufvade in både sina egna lifsförnödenheter och mina i sin mans båt. Till roddare hade vi Celio Guillaume och Celio Barcot, d. v.s. den flegmatiske blonde och den orolige mörkhyade, den engelska och den italienska typen. Jag fick sedan veta att den senare var dotterson af en flicka från Provence, gift med en man af amiralens f. d. besättning. Det skär, vi beslutit att utvälja till matsal, var beläget en knapp ättondels milifrån kusten. Till följd af ganska höga dyningar hade vi svårt att lägga till utan att krossa kärl och buteljer. Slutligen stod allting ordnadt på den fina sanden mellan tvenne stora klippor, som skulle skydda oss mot sol och vind. Våra båda roddare gjorde ett försök att meta, men utan framgång, och under tilen ströfvade jag omkring rå skären utan att se till en enda lom. Stephen roado-sig ned att på klippväggarna plocka skäggmussor och äta upp dem efterhand, försäkrande utt de vöro-delikata och att de retade aptien. . Naturiigtvis bådo vi ynglingarne Celio att ita med oss. Celio Guillaume antog bjudlingen höfligt och Celio Barcot med en väl tor förtrolighet. Den unge mannen var medeten om sin skönbet och fåfäng deröfver. Från fåfänga till förmätenhet och dumhet är cke många steg. Celio Guillaume, som var n fem, sex år äldre än han, talade till hoom som till ett barn, och detta förargade 3arcot eftersom vi hörde på. Han svarade vn: m oujphirligt näsvist och sökte göra :orom löjlig. Som han hört att jag yttrat ill Stephen det Celio Guillaume såg ut som n engelsman, pikade han honom iantedning