Aftonbladet – 10 juni 1868, sida 3

vagn komma... pass på att det är hon. Låt oss gå tvärs öfver parterren, så genskjuta vi henne på vägen! Hon sväfvade åstad lätt som en fågel, sprang öfver rabatterna utan att förstöra en enda blomma och öfver gräsplanen utan att ett enda strå tycktes böja sig och var den första som var tramme vid hagtornshäcken, som skilde trädgården från vägen. Jag lät henne komma före hela vägen för nöjet att få se henne springa. Det behag hon dervid utvecklade hänryckte mig, men hon anade det icke; vårt allvarliga samtal hade uppfyllt henne med förtoende. Det var verkligen min tant, som anlände, och jag gjorde tecken åt kusken att stanna. Mademoiselle Merquem öppnade grinden och tant steg ur, åtföljd af Ernestine, hvars närvaro tycktes mig hinderlig för den tilltänkta förklaringea. Till all lycka syntes i detsamma mir Bellac, som i hastigheten endast hunnit raka sig till hälften, och bjöd armen åt min kusin för att föra henne till det stora fågelhuset, hvilket hon önskade se. Med några afsigtligt korta och bestämda ord invigde mademoiselle Merquem tant i vår plan tydligen beredd på att se tant på det högsta öfverraskad och att just då studera hennes ansigtsuttryck för att rätta sig derefter. Det var icke utan att jag sjelf var orolig. Ett så romantiskt förslag från min sida, skulle säkert kullkasta de goda tankar tant hittills hyst om mitt förstånd, hvarjemte det rubbade hennes förslager för min framtid. Men det blef min tur att förvånas; tant smålog helt lugnt, såg vänligt på mig och sade: Omfamna mig, min vän; det der var en id, som var dig värdig, och jag hoppas du tänkt på mig vid dess utförande. Då jag gitter bort min dotter och alldenstund du är en man, behöfver jag någon att skämma