Aftonbladet – 10 juni 1868, sida 3

att gossen så snart Ernestine blifvit gift. skulle komma till oss. De öfriga söndagsgästernainfunno sig nu. Under aftonenslopp fann mademoiselle Merquem tillfälle att säga mig några ord enskildt. Hon förklarade då att hon ville sjelf underrätta mr Montroger om det beslut vi fattat. Dessutom brädskade det icke, sade hon, utan hon bad att vi skulle hålla hela saken tyst ännu nägra dagar. Han är då mycket afundsjuk, sade jag. Ja, om det goda, som andra i hans ställe få tillfälle att utöfva. Han har erbjudit mig att taga min lilla Moses, äfven han, men jag har nekat. Skulle det vara så lyckligt att ni hyser större förtroende till mig än till honom ? Det påstår jag icke, men Montroger, retad af madame de Malbois hänsyttningar, dem vi kände förr än er tant berättat mig dem, trodde att det vore nödvändigt för min heder att barnet kom undän, och ville derföre skicka det till andra ändan af Frankrike för att få honom glömd. Detta kunde emellertid aldrig vinna mitt bifall. Om man rodnar att hafva gjort sin pligt, derför att denna blifvit illa uttydd, är det föga hopp att icke man skall söka befria sig för alltid från hvarje sådan, och om man anser sig böra krypa bakom då det gäller en hederlig och rättvis sak, endast af fruktan för opinionen, begriper jag icke hvarför man ej kastar sig så gerna direkte i laster och skenheligbet. Hvad som behagar mig i er plan, det är att gossen skall få vara hos er tant och att jag således skall få ha honom under ögonen. Ni tänker på honom och på er — det är godt och väl; men vill ni icke låta mig hysa det hoppet att ni vid edra sorgfälliga tankar också haft mig i minnet en smula?