Aftonbladet – 10 juni 1868, sida 2

mina tankar, mera än af mina armar för at draga in en lina; att begagna mig af mir hjerna för att lära känna mitt hjertas tillstånd mer än af mitt hjerta för att afslöjs dunklet i min hjerna. Jag är en man af mir tid och dess omständigheter, men sådan jag är, känner jag ändå, att man icke gjort mig ovärdig derigenom att man gjort mig i stånd till att uttrycka mina tankar, och ni, som gör er så mycken möda att skaffa edra underhafvande upplysning, borde väl icke tro att civilisationen förnedrar menniskan. Hejda således en smula ert förakt och besinna er innan ni säger: jag förbjuder er att begripa mig, att uppskatta mig eller att egna mig den hyllning, som jag med rörelse mottager af den mest obildade bland mina underhafvande. Sannolikt hade aldrig mademoiselle Merquem blifvit bragt i sådant trångmål förr, och Montroger måste aldrig hafva sagt henne annat än hvardagliga saker, lätta att vederlägga, ty hon kunde icke undslippa att besvara mitt inkast. Jag har haft orätt, sade hon med blyg och rörande förvirring. Jag har uppfattat illa och svarat illa; jag har varit prude, Ni måste förlåta mig! Det är svårt för en äldre flieka utan egentlig verldsvana att icke falla i denna ytterlighet. Jag borde helt enkelt svara er så här: ni tror mig vara god; ni högaktar mig ganska mycket; ni säger mig helt glädtigt och menar det ändå allvarligt, att ni sätter värde på mig; nåväl, så mycket bättre: tack, tack! det bevisar att ni sjelf besitter de goda egenskaper ni tillägger mig öch jag är erkänsam för er sympati. I stället har jag misstänkt er att vara litet ironisk, litet nyfiken och att vilja sätta min blygsamhet och mitt sunda förstånd på prof. Jag har varit orättvis; förlåt mig... vch