Aftonbladet – 10 juni 1868, sida 2

Och deri göra de rätt, ty hvarje bedyrande häntyder på öfverdrift. Se på mi ännu en gång, mademoiselle Merquem, oci säg mig sedan: tror ni att jag ljuger då ja; säger er att jag vördar er? Ni begagnade icke det ordet, svarade bon i det kon betraktade mig, denna gång med synbart missnöje. Är det vid ordet vördnad ni tänker stanna? Antagom det; skulle ni i så fall tillbakavisa den. Ja, ty jag förtjenar den icke. Men om jag är öfvertygad om motsatsen ? Så är denna öfvertygelse mycket smickrande för mig, men bedräglig ändock. Jag afskyr fåfänga; det är förnuftets blindskär, der hvarje förtjenst strandar och försvinner. Sök således icke att ingifva mig en sådan känsla; ni skulle dermed göra mig en dålig tjenst, som bevisade allt annat än vänskap. Således föredrar ni ordet vänskap ? Det är ett värdigt ord. Mycket värdigt. Men som jag icke vågar begära någonting af er tillbaka, som jag icke har det ringaste anspråk på en enda af edra känslor, må det åtminstone tillåtas mig att fråga på hvilket sätt ni tillåter mig att hålla af er. På intetsätt! skall ni kanhända svara. Men — tänk er i alla fall! Jag är en hederlig man, allvarlig och uppriktig. Jag är måhända icke en bjelte i mod och uppoffring; jag har åtminstone ej haft tillfälle att försöka mig deri, att veta sjelf hvad jag går för eller att aflägga några prof i den vägen. Jag har aldrig räddat någons lif; aldrig trotsat-elementernas raseri. Jag är icke någon sublim vilde; min instinkt är icke så stark som den blir hos dem, hvilka sakna en finare uppfostran. Jag har haft den olyckan att erhålla en ganska vårdad sådan, att lära betjena mig af språket för att uttrycka