Aftonbladet – 9 juni 1868, sida 3

honom genom att lyssna till hans utgjutelser, och då jag lemnade honom, hade han det hoppet att jag ett par dagar derefter skulle återgälda hans middag i form af frukost nere vid hafsstranden. Han lofvade att föra mig omkring bland klipporna, der lomarne hade sina nästen. Vi skulle då äta antingen om.bord på en af båtarne eller ute på skären, och derefter skulle jag jaga medan han sysselsatte sig med en liten etude. Sedan vi öfverenskommit om detta, styrde jag kosan mot Canielle, dit jag förmodade tant inom kort skulle anlända, och denna gång tog jag af in på gångstigen, som ledde uppför klippan, för att komma så mycket fortare. Jag gick der icke utan rörelse, tänkande att jag trampade i de lätta spår Celie lemnat i sanden eiler ljungen, och jag lugnade mig dessemellan med den tanken att denna branta väg var endast farlig för dem, som voro fallna för svindel. Invånarne ibyn underhöllo den alltid på ett högst omsorgsfullt vis. Då jag kommit upp på klippans topp, befann jag mig midt emot en vidöppen gallerport. Det fanns icke till höger om denna någon yttre gångstig som jag tyckte kunna leda till slottet. Jag trodde alltså att den till venster skulle på någon omväg kunna föra mig dit, och jag gick in på den, då en gammal vaktare, hvars propra stuga låg invid gallerporten, ropade på mig och sade att om jag ämnade mig till slottet, skulle jag icke gå den vägen, emedan den förde till staden. Men jag ser ingen annan, svarade jag. Ursäktanx, inföll han, allen der igenom parken för till nya slottsbyggningen, och som ni ser är grinden öppen. Alla gå den vägen. Jag tackade honom för upplysningen, och sum solen ännu stod temligen högt på him