Aftonbladet – 9 juni 1868, sida 3

gräs eller till och med de små blommorn: vid gångarne? Aldrig! förklarade mig en trädgårdsmästare, som i detsamma helsade och gick förbi och till hvilken jag ställde denna fråga. Alls menniskor,, fortfor han, veta att fröker särdeles tycker om de små vilda blommorna Hvem som vill har deremot lof att taga a dem, som växa på parterren, men det äl sällsynt att någon begagnar sig af tillåtelsen och ofta nödgas hon till och med erbjuds blommor åt byns unga flickor, som sedar gömma dem som reliker. De unga... mer se, der borta går Celio Barcot, en af frökens gudsöner! Han är kär i en flicka, som hete: Annette Lebruc, och en gång bad han fröken om en nejlika för att ge åt sin trolofvade. Tag dig en sjelf, kära barn, svarade fröken. Nej, sade han, jag vill mycket hellre att fröken ger mig den. Fröken kunde inte begripa hvarföre han icke ville taga den, men det förstod nog jag. Han trodde att den blomma som hon vidrört, skulle ha kraft att göra Annette ändå mera kär i honom. Så står det till härute och det är nu en gång som det är. Då en menniska gjort hela trakten till sin familj, är både ung och gammal nöjd med som hon gör och önskar ingenting högre än att vara henne till lags för att alltid få behålla henne. Kors, jag tycker just hur det skulle se ut om fröken lemnade det här stället eller om hon gåfve oss en husbonde, nej! det ginge då aldrig för sig ... Den hederlige trädgårdsmästaren uttalade der en sanning, som jag redan gjort klar för mig sjelf, nemligen den, att mademoiselle Merquem, genom att för sina underhafvande offra sin tid, sina penningar och sitt hjerta, icke mera tillhörde sig sjelf. Det var icke ensamt Möntroger, som hon fruktade att såra och bedröfva genom tanken att lefva för sig