Aftonbladet – 9 juni 1868, sida 2

gör sig för att behaga både fröken och alla andra menniskor. Han tycker om att hedras, och i så fall finner han oss lite kalla. Men vi andra skrika inte ut på taken hvad vi tänka och vi veta att fröken inte tycker om att man talar om henne utom byn och berättar hvad godt hon gör; hon säger att om man berömmer en menniska för mycket, så uppväcker det bara afund och fiendskap. För inte längesedan var det ett stort slagsmal i Mauconduit för hennes skull. Der voro några kanaljer, som företogo sig att säga något osannt om henne. Vi svarade ingenting då, men vi väntade på dem då de gingo ut från byn och rappade på dem friska tag. Dagen derpå, då fröken säg en af oss med ett blått öga och en annan med sönderritvet öra, var hon visst litet ond, förstås, och ban-. nade oss dugtigt, ty hon trodåe att de der grannlåterna kommit sig deraf att vi druckit ett glas för mycket, men vi tego och togo emot och hon har aldrig fått veta att vi tuktat hennes fiender. Jag skulle med förtjusning afhört Celio hela natten, men hans berättelser intresserade alls icke Stephen,som utan förbarmande släpade mig åstad ut åt skären för att åskåda solnedgången. Om man kunde förargas öfver någonting skönt, skuile min vän målaren fått mig att utropa ve öfver naturen. Genom att beskåda och utforska henne, hade han alldeles kommit sig ifrån att hysa intresse för menskliga ideer, känslor och rörelser. Han hade totalt frigjort sig från dylika småsaker och hade på sida taflor en och annan menniskofigur bara för att tjenstgöra som förgrund. Också begrep jag nu fullkomligt hvarför hans figurer hade slägttycke med stenblock och deras kläder sågo ut som alger. Jag gjorde mitt yttersta för att stå väl hoc