Aftonbladet – 9 juni 1868, sida 2

Stephen kallat henne, stod hon för mig i hela styrkan af sin engång fattade lefnadsbana och hela ihärdigheten af sin karakter? Jag frågade Celio hur det tillgick vid de der mottagning rne och hvartill de egentligen tjenade, då hela byn för öfrigt lefde under en förträfflig styrelse och iinbördes lugn. Ni har rätt i det, svarade Celio, och fördenskull äro de icke heller af nöden, men jag tror att de deremot ha det goda med sig att vi litet hvar bli något finare och bättre i våra vanor och vårt sätt än vi annars skulle vara. Fröken säger att man måste vara artig, emedan artighet alltid befordrar vänskap. Också kan ingen vara mer artig än fröken och man har ändå så lätt för att tala med henne som om hon hörde en till, eller vore en af ens vänner. I ären säkert också hennes vänner, det är jag viss på, och hvarför skullen I ej vara det ? Vi äro mera än vänner, svarade Celio med en högtidlig och förnumstig min. Hvad menar du med det? Vi äro hennes försvarare. Hennes förnäma vänner, förstå sig på att tala mycket vackrare än vi och säga henne en hop granna saker, men annars minsann kunna de nog oa åtskilligt ondt om henne på ryggen. Komma de då till oss och göra narr af hennes görande och låtande, då skulle ni bara se hur de bli mottagna! Och hvad beträffar dem som tycka om henne bara för det hon är älskvärd, så finns det inte tre ibland dem, som skulle följa henne dit vi följa henne. Men hon har en oklanderlig vän i mr de Montroger.n Ja, han är nog bra, förstås, och gentil och kan lägga sina ord vackert, men så har han allt lite under dem också, och tycker inte illa om i fall man ser den möda ban